Den äckligt underbara lyckan är äckligt långt bort!

FAN!

Jag vill vara sådär äckligt lycklig! Som man kunde vara när man var liten, fast man inte förstod det just då. Under sommaren, man var ute i solen, bara var. Var sig själv och struntade i alla andra. Gjorde det man vill och kände för, och levde livet. Man levde verkligen. Inte fan visste man vad problem var. Jo, problem var när man inte fick vara vaken länge eller när man var tvungen att skiljas från sina vänner.

Varför kan man inte få känna den där påträngande äckligt uderbara lyckan nu? Solsken, vänner, skratt. Kärlek. Att veta att man är älskad trots att man är precis den man är. Sig själv. Vart finns den känslan? JAG BEHÖVER DEN NU!

Har märkt att min blogg är lite tråkig och ointressant under sista tiden... Förlåt för det, men jag är inte så bra på att skriva just nu. Kan knappt uttrycka mig. Det är som att jag vill skriva så mycket, men jag känner mig så stressad att jag inte orkar skriva. Det är mycket jag inte orkar nu för tiden. Och det mesta jag tjafsar om i bloggen är att jag måste plugga och att jag mår dåligt. Så är det också just nu. Jag har otroligt mycket att göra, och jag mår inte alls bra vissa stunder. Men inte alltid - dygnet runt. Visst är jag glad ibland. Självklart.

Jag vill ha en förändring. Jag vill förändra mitt liv. Jag vill förändra mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback