Vila i frid...
Min födelsedag och helgen var, som sagt, skoj. Jag mådde bra liksom. Floatingen i måndags var jätteskön, fast lite scary samtidigt. Kände mig nästan som en vampyr som skulle sova i sin kista när jag fällde ner locket till tanken och la mig ner i mörkret. Helt kolsvart var det. Men underbart skönt att bara flyta med hela kroppen. Man kunde slappna av på ett annorlunda sätt, utan påfrestningar för kroppen. Jag somnade dock inte, men om jag skulle floata igen så skulle det säkert hända.
Det var i alla fall otroligt skönt och jag var väldigt uppåt. Men när jag var på Niclas jobb lite senare under eftermiddagen blev jag helt plötsligt nedstämd. Jag har ingen aning om vart det kom ifrån eller varför. Men det har hållt i sig sen dess. Deppighet. Sen är jag tröstätare, så det säger ju sig självt... Jag har inte hållt mig till min diet på samma sätt alls.
På tisdagskvällen ringde mamma mig och sa att de inte sett Puffen sen söndagskvällen... vilket är väldigt ovanligt. Sen han blev kastrerad för ett antal år sedan så har han aldrig varit borta mer än ett dygn. Så vi anade att något inte stämde, och mamma & pappa höll på och letade efter honom - utan resultat.
I onsdags kväll var jag över till Maadde och hjälpte henne inför ett prov i matte b-kursen. Men vi hann inte riktigt med så mycket som vi hade tänkt oss, så på torsdagen promenerade jag ner till bussen och åkte till Maadde igen. Det kändes bra att hjälpa någon, och märka skillnaden. Skönt.
När jag hade övningskört hem, och mamma & jag hade lämnat en massa lappar i brevlådor angående Puffen, hann vi knappt komma innanför dörren innan pappa kom gående hem. Han berättade att han hade knackat på hos en granne och frågat om de sett våran katt sen i söndags. "Nej, det har vi inte. Men i måndags var det en katt som blev påkörd" hade dde svarat. Det var alltså Puffen.
Han hade överlevt smällen. Föraren hade klappat honom, och sedan knackat på hos de som bodde närmast. Föraren frågade vems katten var, men när våra grannar gick ut för att titta så hade Puffen gått därifrån... och de hittade honom inte när de letade.
De hade knackat på hos oss också, men ingen var hemma då. Varför de inte kom tillbaka och knackade på fler gånger, vet jag inte. Det är bara helt sjukt. När pappa fick veta om olyckan igår så gick han och letade själv, och det tog max en kvart innan han hittade Puffen inuti en liten vägtrumma (eller vad det heter). En kvart. Fatta om vi hade fått veta om det tidigare, på måndagskvällen? Då kanske Puffen hade varit vid liv, och vi hade kunnat hjälpa honom. Antingen skulle han överlevt, eller så skulle han fått dö på ett mindre smärtsamt sätt. Och inte ensam. Detta gör mig så otroligt arg. För det värsta är att jag inte vet hur länge Puffen låg där innan han dog. Gick det fort? Tog det en dag? Eller ännu längre tid? Han hade ju inga yttre skador, men det hade runnit lite lite blod ur hans nos och mun. Han kan alltså ha legat där länge... och lidit... helt ensam.
Zack var med när jag och pappa försökte få fram Puffen ur röret med en kvast. Men den var för kort. Zack stod bara stilla och tittade in i hålet. När pappa väl fick ut Puffen med en järnpinne, gick Zack långsamt fram och nosade försiktigt på honom... försiktigare än han någonsin gjort. Han förstod att något var fel. Han bästa polare var borta.
Nu kom pappa precis hem. Vi ska eventuellt begrava Puffen bredvid Chicko. De som båda blev dödade av bilar.
Chicko
* 18 april 2005
+ 28 december 2006
Puffen
* 17 mars 2000
+ 31 augusti 2009 ?
Oersättliga älsklingar <3
Det var i alla fall otroligt skönt och jag var väldigt uppåt. Men när jag var på Niclas jobb lite senare under eftermiddagen blev jag helt plötsligt nedstämd. Jag har ingen aning om vart det kom ifrån eller varför. Men det har hållt i sig sen dess. Deppighet. Sen är jag tröstätare, så det säger ju sig självt... Jag har inte hållt mig till min diet på samma sätt alls.
På tisdagskvällen ringde mamma mig och sa att de inte sett Puffen sen söndagskvällen... vilket är väldigt ovanligt. Sen han blev kastrerad för ett antal år sedan så har han aldrig varit borta mer än ett dygn. Så vi anade att något inte stämde, och mamma & pappa höll på och letade efter honom - utan resultat.
I onsdags kväll var jag över till Maadde och hjälpte henne inför ett prov i matte b-kursen. Men vi hann inte riktigt med så mycket som vi hade tänkt oss, så på torsdagen promenerade jag ner till bussen och åkte till Maadde igen. Det kändes bra att hjälpa någon, och märka skillnaden. Skönt.
När jag hade övningskört hem, och mamma & jag hade lämnat en massa lappar i brevlådor angående Puffen, hann vi knappt komma innanför dörren innan pappa kom gående hem. Han berättade att han hade knackat på hos en granne och frågat om de sett våran katt sen i söndags. "Nej, det har vi inte. Men i måndags var det en katt som blev påkörd" hade dde svarat. Det var alltså Puffen.
Han hade överlevt smällen. Föraren hade klappat honom, och sedan knackat på hos de som bodde närmast. Föraren frågade vems katten var, men när våra grannar gick ut för att titta så hade Puffen gått därifrån... och de hittade honom inte när de letade.
De hade knackat på hos oss också, men ingen var hemma då. Varför de inte kom tillbaka och knackade på fler gånger, vet jag inte. Det är bara helt sjukt. När pappa fick veta om olyckan igår så gick han och letade själv, och det tog max en kvart innan han hittade Puffen inuti en liten vägtrumma (eller vad det heter). En kvart. Fatta om vi hade fått veta om det tidigare, på måndagskvällen? Då kanske Puffen hade varit vid liv, och vi hade kunnat hjälpa honom. Antingen skulle han överlevt, eller så skulle han fått dö på ett mindre smärtsamt sätt. Och inte ensam. Detta gör mig så otroligt arg. För det värsta är att jag inte vet hur länge Puffen låg där innan han dog. Gick det fort? Tog det en dag? Eller ännu längre tid? Han hade ju inga yttre skador, men det hade runnit lite lite blod ur hans nos och mun. Han kan alltså ha legat där länge... och lidit... helt ensam.
Zack var med när jag och pappa försökte få fram Puffen ur röret med en kvast. Men den var för kort. Zack stod bara stilla och tittade in i hålet. När pappa väl fick ut Puffen med en järnpinne, gick Zack långsamt fram och nosade försiktigt på honom... försiktigare än han någonsin gjort. Han förstod att något var fel. Han bästa polare var borta.
Nu kom pappa precis hem. Vi ska eventuellt begrava Puffen bredvid Chicko. De som båda blev dödade av bilar.
Chicko
* 18 april 2005
+ 28 december 2006
Puffen
* 17 mars 2000
+ 31 augusti 2009 ?
Oersättliga älsklingar <3
Kommentarer
Postat av: Micaela Karlsson
Jag kommer ihåg Puffen. Tråkigt att höra. Hälsa familjen från mig. Stackars Puffen...
Kram på er Heinonen //Micaela
Postat av: Nat.
Ja, han var så jävla go... Det är verkligen hemskt när sånt där händer.
Jag ska hälsa dem! Det var ju flera år sen vi pratade med varandra, sorgligt. Hoppas att du har det bra. Vi kanske skulle ta och ses någon dag framöver? Skulle vara kul att höra hur du har det nu. Kram på dig!
Trackback