naathaliie

Har precis varit i stan med Evelina och Simon, och kollat runt lite inför Halloween. Köpte en peruk, men är inte så säker på den längre känner jag. Den ser inte ut som den i butiken, och jag tror faktiskt inte att jag passar så bra i den. Men, den är öppnad, så jag kan inte direkt byta. Det får helt enkelt duga.

Idag är det ok, hittills. Jag är mest likgiltig, och känner inga starka känslor just nu. Avdämpad. Har precis druckit lite yoghurt och tagit mina mediciner. Sitter och spelar lite gitarr och pillar på min gamla laptop, installerar program osv. Matte var snäll och formaterade om den igår, eftersom jag har varit utan dator i drygt en vecka nu och gamle bengt hade tusen virus och maskar. Stackarn.

Hon är på jakt efter solen. Hon är på flykt från sin skugga...
Men får att kunna svälja, så måste man tugga.

 

Alla ni som är sura på mig för att ni tycker att jag inte hör av mig;

Till mitt försvar vill jag först säga att ni hör själva inte av er särskilt ofta. Sen vet jag att, nej, det är inte ofta jag hör av mig. Inte till någon. Jag försöker att svara de som skriver till mig, men jag orkar knappt ens det vissa dagar. Det är verkligen inget personligt, jag har inte glömt er eller tycker mindre om er. Jag mår bara inte bra, inte alls, jag har hamnat på botten. Och jag är inte direkt den som hör av mig och säger "hej, jag mår dåligt, vill du lyssna på mig?". Jag drar mig undan lite, för jag vill inte lassa på en massa extra skit på de jag bryr mig om. De flesta av mina vänner har redan tillräckligt mycket själva att må dåligt för.

Jag får ångest när jag tänker på alla som jag borde höra av mig till, och jag planerar i mitt huvud om och om igen att jag ska skriva något eller ringa. Men sedan glömmer jag. Det blir bara till en ond spiral med ångest och glömska, som hela tiden trappas upp och bara gör allt ännu värre.

Jag räcker helt enkelt inte till längre. Jag har alltid satt alla andra före mig själv, men jag klarar inte av att fortsätta så. Då kommer jag att gå under. Det är omöjligt att finnas där för alla som behöver, när jag mår så här. Även om jag vill. Jag måste ta tag i mig själv och vara egoistisk för första gången i mitt liv. Börja om från noll. Ändra min livsstil totalt.

Jag är rädd för mig själv. Just nu är det så illa att om jag är ensam så gör jag verkligen ingenting. Jag glömmer saker som att äta och duscha, och ska jag vara ärlig så vet jag knappt vad jag fördriver tiden med. Varken min kropp eller mitt huvud fungerar som de ska för tillfället. Jag vet inte om det är medicinerna eller sjukdomarna som påverkar mig, eller om det kanske är något annat. Jag har så många symptom att jag börjar undra själv om jag är en jävla hypokondriker. Skäms varje gång någon frågar hur jag mår... Jag är sjuk från mitt yttersta lager med hud, ända in i själen. Fläckvis är det okey, men det räcker inte. Jag har mycket att ta tag i, och det kommer säkert att ta lite tid. Men professionell hjälp när det gäller min kropp har jag redan, och själen kommer jag att få hjälp med snart.

Jag försöker att inte försvinna. Men jag hoppas att ni kan förstå och acceptera de gånger jag gör det.

Jag älskar er faktiskt.

Det har hänt så mycket att jag vet varken ut eller in. Jag tänker inte skriva ett 500 meter långt inlägg, som jag brukar. Det är förmodligen inte en jävel som orkar läsa dem ändå, så det gör nog inget. Jag mår riktigt dåligt, har nått botten totalt. Det är allt jag kan säga just nu, kanske uppdaterar någonting kort om tiden som varit - senare.