naathaliie

Jag vet att det var EVIGHETER sen jag skrev här sist. Och mycket har hänt. Kanske inte så oväntat?

Den här sommaren har varit den värsta nånsin, kan jag ju börja med att säga. Trots att jag verkligen trodde att den skulle bli den bästa. Ack, så fel man kan ha. Fel har jag även haft om den närmsta personen i mitt liv. Stefan. Man tror att man känner någon och att den inte skulle kunna göra illa en så mycket, speciellt när man har bott tillsammans i flera månader. Men nej, fan vad blåst man är!

Man kan säga att allt började sist jag skrev ett inlägg här. I februari alltså. Fast jag visste ingenting förrän på midsommarafton. 22 juni.

Februari;
Stefan drog ifrån lägenheten och lämnade mig ensam trots att vi skulle firat ett halvår  och ha myskväll för oss själva. Han var tvungen att "ställa upp för polaren" som skulle ut på krogen med ett gäng vänner. Jaså. Jag kunde inte göra något åt det, men han lovade att komma hem innan 01;00. Så jag väntade här hemma. Mådde skit, som ni kan läsa i det tidigare inlägget.

Jag somnade i soffan och vaknade någon timme senare, och klockan var då långt efter 01;00. Stefan var fortfarande inte hemma. Jag försökte då kontakta honom, men han svarade inte. Jag var jätteorolig. Sen ringde han upp. Viskade. Sa att han var på toaletten och att hans polare hade en tjej på G och att han var tvungen att vara kvar som stöd ett tag till. De var på efterfest hos polarens tjekompis, berättade han. "Jaha, men kan du inte komma hem till mig nu...? Jag har väntat hela natten." Nej, han var tvungen att vara kvar. Jag berättade när nattbussen gick och bad honom ta den. Han sa kanske. Men han ringde upp och sa att han inte tog den. Men nästa skulle han kanske ta. Om det var okey för polaren. Annars skulle han ringa upp på en gång. Han ringde inte upp, och jag blev lättad för nu kom han snart hem. Men nej. Han ringde en stund efter att bussen skulle ha gått och sa att de skulle ta nästa i stället. Happ. Jag gav upp.

Sedan när bussen skulle gå, ringde Stefan upp mig och undrade när den skulle komma. Han stod vid busshållplatsen. Men något var fel, så bussen kom aldrig. Och det gick inga fler. Jag gav upp ännu mer. Han sa att han skulle gå tillbaka till lägenheten och sova där och sen ta en tidig buss dagen efter. Jag gav upp helt. Jag grät mig till sömns i soffan framför tvn.

En och en halv - två timmar senare kom han hem. Han hade gått hela vägen. Det var gulligt tyckte jag. Men jag var helt förstörd, mådde inte bra alls. Han somnade på en gång, kunde inte ens säga förlåt. Jag grät mig till sömns igen. Den här gången i sängen bredvid en däckad pojkvän.

Dagen efter var jobbig, men han bad om ursäkt flera gånger. Han sa att han inte skulle göra om det, och sakta men säkert så började jag släppa det. Allt skulle bli som förut, men inget blev aldrig sig likt igen. Han blev inte sig lik. Jag trodde bara att förhållandet gick lite neråt, som de alltid gör; går upp och ner. Det var aldrig dåligt, bara inte lika bra som förut. Trodde inte att det var något speciellt. Men det var det.

Stefan hade varit otrogen. Han var inte på efterfest, han var ensam hos en tjejkompis till hans polare. Polaren visste inte om något alls. Stefan ville ha sex med henne, men hon visste att han hade tjej så hon gick bara med på att hångla. Där var han i alla fall. Och det var första gången han var otrogen.

Jag fick veta allt nu på midsommarafton, som sagt. Jag fick veta om den där första gången, och jag fick veta om de fyra andra som han hade haft sex med efter det. Under fyra månader hade han ljugit för mig och varit otrogen fem gånger med 5 olika tjejer. Han hade planerat de andra fyra. Bokat. Jag visste ingenting. Vi bodde ju tillsammans och jag trodde jag hade koll. Jag litade ju på honom. Men det var fel av mig...

Två dagar innan jag fick veta om hans otrohet hade jag gjort en abort också. Jag blev gravid efter att vi två var i Egypten i april. Eftersom vi blev magsjuka, och p-pillrena inte var lika säkra då. Allt det här krossar mig. Och det är ändå inte allt. Det är tusentals små detaljer, och miljontals lögner från honom.

Efter att jag fick veta allt, så tog det slut. 10 månader och 1 dag var vi tillsammans. Vi gjorde inte slut förrän på söndagen den 24 juni. Jag älskar honom, men han gör inte det tillbaka längre. Men det var inte därför han var otrogen. Han älskade fortfarande mig, och det var därför han inte berättade något om otroheten.

Vi bor ju fortfarande tillsammans, han letar lägenhet och har precis hittat en som han har skrivit på kontrakt till. Men vi sa att vi skulle berätta om vi gjorde något med någon annan, eftersom vi bor tillsammans. Vi bestämde också att ingen av oss skulle ta hit någon till lägenheten. Men han fortsatte ljuga för mig. När jag var borta i två veckor; på Gotland och i Norrland, passade han på. Han tog först hit en femtonåring och sedan en tjej i våran dansklubb som är helt kär i honom. Femtonåringen var till och med här två gånger. Och han tänkte inte ens berätta det för mig. Fast jag frågade. Det var av en slump jag fick veta allt. Jag hittade femtonåringens bilddagbok och hittade bilder på Stefan. Sittandes naken i en säng med ryggen mot kameran, full med rivmärken. MIN säng.

När jag såg det här bröt jag ihop ännu mer. Jag ringde honom och sa att han fan skulle berätta allt nu. Han sa att han redan hade gjort det. Han nekade hela tiden, tills jag sa att jag har bevis på att han har ljugit mer. Då sa han att han skulle berätta allt den kvällen. Och det var fan så jävla många lögner. Så jävla äckligt!

Men jag fick fortfarnde inte veta allt. Bara nästan.

För en vecka sen fick jag veta att han inte alls hade använt kondom med någon av tjejerna. Han ljög om det också, och hade inte tänkt berätta det. Men jag kom på honom igen. Den där tjejen i våran dansklubb skrev till honom på msn, och han dissade henne som vanligt. Den här gången genom att skriva lite kort att han skulle sova. Då slängde hon sanbbt ur sig att "jag är gravid". Jag stod bredvid och såg allt. Stefan blev alldeles stel och man såg hur hans hjärna arbetade. Jag frågade naturligtvis hur det rörde honom, eftersom de hade använt kondom? Han sa först att han inte visste. Sedan sa han att de hade varit utan en liten liten stund. Men jag sa bara "Nej, du ljuger för mig igen." Då tänkte han några sekunder och svarade sedan "ja." Sen berättade han om alla andra också. Så nu måste jag testa mig. Fyfan.

Inte nog med det här. Jag skulle nog kunna komma upp igen om det bara var det här.. Men nu är det mer. Nu är det för mycket för mig. Stefan dejtar en ny tjej.

I onsdags sa han att han inte skulle ha sex eller förhållande på väldigt väldigt länge. Kanske år. Han har pratat länge om det, att han måste vara ensam ett tag, vara singel. Han har inte varit det sen han var 16, och han tror att det kan vara en av orsakerna till att han är otrogen. Han kände att han måste lära sig att klara sig utan sådan bekräftelse. Han hade bestämt sig. Även om det skulle vara svårt. Han tänkte ignorera alla känslor om han skulle få det för någon, för han ville inte vara sådär längre. Men nu är han igång igen. Precis likadant som förut.

Några timmar efter att han pratat om allt det här hånglade han med den där tjejen, och sen är de helt plötsligt på G. Han säger att det känns rätt och att han inte tänker strunta i henne då. Han tänker inte på att han går i precis samma mönster som alltid. Han har faktist alltid gjort så här. Han går från tjej till tjej, och han har varit otrogen mot alla. Men det han gjorde mot mig var det värsta hittills. De andra var han bara otrogen mot en gång, och då var det när han inte ville vara tillsammans längre.

Detta knäcker mig i alla fall. Både för att jag älskar honom och inte vill att han ska vara med någon annan, men också för att jag bryr mig om honom och ser hur han förstör sitt liv.

I torsdags ville jag dö. Jag har seriöst haft sådana tankar länge. Jag vill inte finnas mer, jag har så ont inuti att jag inte vet var jag ska ta vägen med allt. Förut har jag aldrig förstått såna som vill ta självmord, sånt tyckte jag var helt sjukt och själviskt. Men nu förstår jag. I allra högsta grad.

I torsdags var det värst, då fick jag veta att Stefan och den där tjejen är på G. Han sa det över telefonen, klantigt nog. Vi skulle snacka på kvällen och det hade nog varit bättre om han sagt det då. Men det gjorde han inte. Jag blev knäckt. Helt krossad. Fick panik. Skrev till och med ett självmordsbrev. Fast i sms. Skickade det till Stefan. Tänkte hoppa från balkongen. Men sen kunde jag inte göra det... Hittade några tabletter istället. Milt rogivande och mot lätta insomningsbesvär. Typ, naturmedicin. Jag tog 15 tabletter, men inte för att dö. För att bli lugn. jag orkade inte med explosionerna inom mig. Efter typ en timme ringde Stefan upp mig.

Han; Vad var det där för sms..?! Du tänker väl inte hoppa?
Jag; Nej... jag kunde inte..
Han; Bra.
Jag; Jag hittade några tabletter istället..
Han avbröt mig; Va?! Hur många har du tagit?
Jag; Jag vet inte..
Han; Många?
Jag; Nja.. ganska.. men
Han avbröt mig igen; Okey... Men jag kommer snart hem!
Jag; Men du kommer väl inte förrän om två timmar?
Han; Ja, men jag kommer snart! Hej då!

Jag tänkte inte mer på samtalet. Låg i sängen och var helt slut i huvet. Var trött och låg. Efter en halvtimme ringde mamma. Jag försökte låta normal, men det var förgäves. Stefan hade ringt henne.

Hon; Har du tagit några tabletter!? Stefan ringde mig, och han har ringt ambulans!

Mamma hade typ panik. Jag blev bara chockad och började gråta. Han hade inte lyssnat på mig, kom jag på. Jag tänkte ju säga att det bara var för att bli lugn, men det hörde han inte.. Jag sa det till mamma. Sen ringde det på dörren. Ambulansen var redan här. Jag öppnade dörren, och la på med mamma. De frågade saker och kollade på tablettburken. De trodde inte att det var någon fara. Men de tyckte att jag skulle prata med någon. Så jag fick följa med till sjukhuset. Fick åka ambulans för första gången.

Sen kom mamma ner. Pappa skällde ut mig i telefonen. Det är så han reagerar när han är orolig. Men det är ändå jobbigt. Mamma gråter. De hade inte fattat att jag mådde såhär dåligt. Fast jag har försökt säga det till dem... Men jag ville ändå inte säga allt eftersom jag vet hur de reagerar. Det blir bara jobbigare då.

Nu försöker de ha stenkoll på mig, och det är jättejobbigt. De vill inte att jag ska vara ensam i lägenheten. Men det är lite svårt nu när Stefan sover hos sin mamma eller hos den där tjejen. De vill att Stefan ska bort ur mitt liv fort som fan. Men det vill inte jag. Jag bryr mig om honom. Jag vill vara vän. Sjukt nog. Jag vet.

Tänkvärt;
Det man vill är inte alltid det bästa!

Det vet jag själv. Jag vill ha tillbaka honom men det är absolut inte det bästa. Han vill ha tjej, men det är så jävla mycket inte det bästa.

Jag ska träffa en psykolog nu några ggr i alla fall. Men vet inte om det kommer hjälpa. När vi sågs första gången i fredags så sa han efter en stund att han inte ens trodde jag behöver hjälp. Att jag kan klara det här själv, att det verkade så. Han sa det på ett bra sätt, typ som att han tror att jag är stark och smart och sånt. Men jag tyckte ändå att det var lite skrattretande... Jag vill ju förfan dö.

Jag har mått dåligt länge, och det är en anledning till att jag inte orkat skriva något här. Nu börjar skolan imorrn, och jag känner att jag bara ville få allt skrivet. Kan inte skjuta fram det längre, för sen kommer jag ha för mycket annat att tänka på. Och det händer ju hela tiden mer saker, så tillslut skulle jag inte ens kunna förklara allt.

Dessutom fyller jag 18 imorgon också, även om det inte känns så. När man fyller 18 ska det ju vara en bra tid, inte den sämsta i ens liv. Eller?

Jag och Stefan skulle varit tillsammans i 1 år i torsdags också. Det här skulle ha varit våran helg. Men istället har han tungan i hennes mun. Det känns förjävligt. Vilken födelsedag jag kommer få då. Skulle inte förvåna mig om de blir tillsammans imorgon.

That's my life. It sucks.