naathaliie

Inte fan kunde det bli en bra dag. Fyfan. Nu mår jag så där pissigt jävla dåligt igen. Stefan kom förbi en stund. En timme, närmare bestämt. Fast han sa i söndags att han skulle vara här under hela kvällen och äta med mig, och kanske eventuellt sova kvar på soffan. Så att vi kunde prata. Eftersom vi inte har gjort det än. Pratat ut. För att vi ska kunna vara vänner. Dessutom behöver jag stöd, och av någon anledning så är det hans stöd som väger mest. Eller rättare sagt, hans tröst. Det är ju pga honom som jag mår så här dåligt, och det är han som kan göra det bättre. När han försöker så blir det bättre. Det vet jag. Men det har bara hänt någon enstaka gång. Och då pajade han allt dagen efter. Men ändå.

Nu lämnade han nyss av presenten, och pratade mest om den. Han höll på att somna i soffan när jag försökte prata med honom. Sen skulle han dra sa han. Jag storgrät och hade brytit ihop. Men han "var tvungen" att åka. Hm, han skulle till Zabina. Sova där. Istället för här, som han kanske skulle ha gjort från början. En timme gav han mig, för att han hade "bestämt" sig för det. Att jag mår så jävla dåligt att jag inte vill finnas mer skiter han i. Bara han får ha tungan i Zabinas jävla käft.

Det här är ingen jävla helvetes "happy birthday", det är en "fucking sad day"...