naathaliie

DAMN!

Jag blir så jävla arg på mig själv! Det här går inte längre! FAN. Nu har jag försovit mig igen. För hundrade gången? FAN FAN FAN. Är hemma hos Niclas. Sov här för att det skulle bli närmare till Huddinge sjukhus som jag skulle till idag kl.10.00. Men jag vaknade kl. halv ett! Och skolan började egentligen kl.12.00. Så nu har jag både missat sjukhuset och skolan, och jag har inget läkarintyg. HELVETE.

Jag vill bara gråta. Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag glömmer saker hela tiden, och jag gör fel. Jag försvover mig när det är något viktigt, jag kan inte koncentrera mig på saker, jag gör illa mig hela tiden, osv.

Grejen är att jag gick upp vid halv sex i morse för att få upp Niclas till jobbet. DÅ vaknade jag. Och jag brukar vakna av den nya alarmsignalen som jag har nu. Speciellt om jag får snooza några gånger, vilket jag alltid ser till att jag kan. Men inte fan vaknade jag kl.08.00 när jag skulle!? Nej. Jag har inte ens något minne av att klockan har ringt?

Vad fan ska jag göra? Vad fan kan jag göra? Jag hade redan bokat om den där läkartiden en gång. Det här är ju pinsamt! Och skolan. De är ju på mig som fan, jag ska inte missa något! Jag måste vara där och hänga med på lektionerna. Försöka i alla fall. För min egen skull. För att jag ska komma ifatt. Men nej. Inte fan är jag där nu.

Och jag skulle ringa Inge igår och säga att jag skulle till sjukan idag. Det sa pappa till mig när jag pratade med honom i telefonen igår. Och jag hade tänkt ringa Inge precis när vi lagt på. Men då glömde jag bort det. Som vanligt. Så som jag alltid glömmer viktiga saker. Jag hatar när jag måste komma ihåg något viktigt nu för tiden. Det blir värsta pressen för mig, för jag glömmer i stort sätt alltid.

Vet inte om jag ska åka till skolan nu, men jag känner mig så jävla ofräsch. Plus att jag har en massa saker att släpa på. Vill egentligen åka hem först i så fall, men då vet jag inte ens om jag hinner till skolan innan den slutar. FAN. Jag skäms så in i helvetes jävla mycket. Jag förstör bara mitt eget liv med allt sånt här.

Och föräldrarna lär döda mig. Försöker få tag på mamma, men hon svarar inte. Hon ska ju komma till mig lite senare idag... Åh! Jag orkar inte med hennes utskällningar hela tiden! Jag mår piss av dem... Jag är redan väl medveten om mitt problem. Och mår bara sämre när hon upprepar saker, och anklagar mig ännu mer... Det trycker ner mig...

"Men, Nathalie, du MÅSTE ju gå upp på morgonen!"
(Som att jag inte vet det?! Och som att jag inte vill ändras?!)
"Det är det viktigaste. Att du går i skolan."
(Jaha, och mitt mående kommer in i bilden...? var någonstans..?)
"Det här går inte längre.."
(Som att jag vill att det ska vara såhär?! och vad ska vi göra åt saken då?)

Sen får jag väl flytta hem eller något. Och inte träffa Niclas mer. För de snackar allvarligt om att jag inte kan plugga osv när jag är med honom. Men de vet ju inte ett skit! Han säger till och med åt mig att plugga. Och vafan ska han göra åt att både han o jag är hur svårväckta som helst? Nej. Det är inte hans fel. Det är mitt. Och han är en underbar person som finns här för mig och stöttar mig, och ändå får han skit från de som inte vet.

Jag blir så trött. Jag orkar inte med det här. Känner mig så dålig. En obetydlig patetisk nolla som inte kan ett skit.