naathaliie

Jag blir så trött på mig själv. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen med mina jävla tankar. Och de är liksom här hela tiden. Snurrandes, rivandes, bankandes, skärandes, exploderandes. Jag hatar tankarna, men de kommer av sig självt. Eller så tycker mitt undermedvetna om att skada mig genom att ta fram dem. Jag vet inte. Jag vet bara att det tär på mig som fan. Som sagt, det känns som att någon äter upp mig inifrån.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag är så glad över vissa saker, men tankarna kommer ändå. Och trycker ner mig. Tror att det beror mycket på rädsla. Jag är så enormt rädd. Vet egentligen inte för vad, men det är nog det mesta. Jag har märkt mer och mer hur skadad jag blivit av allt som hände i somras. Jag är förstörd. och jag vet inte vad jag ska göra för att laga mig. Men jag klarar det inte själv...

Det är så svårt att förklara för någon... Och jag vill egentligen inte ens berätta om det, för jag vill inte såra. Jag vill inte oroa. Jag vill inte. Då mår jag bara sämre. Men jag är så rädd och inbillar mig saker hela tiden. Jag kan inte ens lita på folk längre. Jag tror nästan alltid att alla ljuger för mig. Att snart går allt åt helvete. Att saker inte är som de ser ut att vara. Att snart spricker allt, och jag blir lurad igen. Att jag får stå ensam kvar med en massa krossade drömmar, och inte förstår något alls. För att jag trodde att allt var ju så bra. Jag vill aldrig mer vara med om det. Och därför försöker jag ta reda på saker så fort som möjligt. Därför är jag så kritisk, och överanalyserar.

Vad kan man göra åt det...? Jag vet inte hur jag ska bära mig åt... Och jag är ledsen över att jag alltid tror saker. Men det är för att skydda mig själv! Det är för att jag inte skulle orka med om något liknande skulle hända igen! Jag skulle aldrig klara av det...

Det känns som att jag måste välja mellan två saker... Antingen är jag öppen och visar känslor. Men då är jag också överanalytisk osv just nu... och jag vet inte hur jag ska få bort det. Men troligtvis kommer det med tiden, och det lär gå snabbare ju tryggare jag känner mig.. Eller, så stänger jag ute allt. Så som jag gjorde för att överleva för någon månad sen... Men om jag gör så, så känner jag nästan inget i stället.. Dessutom blir hela jag påverkad av det. Till och med min kropp. Och jag vill helst aldrig igen bli någon zombie som inte kännner något eller inte ens veta vad jag vill... Så snälla hjälp mig istället med att försöka få bort allt det andra dåliga...

Jag behöver mycket trygghet och kärlek. Bekräftelse. Jävligt mycket. Typ. Nästan för mycket just nu. Jag känner mig så ynklig. Men det är sanningen...