Att inte förstå någonting.
Det är mitt liv som står på spel... Är det så svårt att förstå..? Det här är inte nån lek.. Det är på liv och död. Mitt liv. Min död. Och jag pallar inte mer.
Blir bara mer och mer nertryckt... Men jag vet redan att jag är störd! Ni behöver inte säga hur dum jag är som fortfarande vill, som fortfarande känner... Jag vet att jag är så jävla knäpp i huvet pga allt det, men jag kan inte rå för det. Jag vill ju inte egentligen, men jag kan inte styra mina känslor..! Jag menar, vem vill må skit!?
Jag har redan hatkänslor mot mig själv för att jag är så dum. Skuldkänslor också. Jag försöker att orka igenom, och tänka att jag är bra. Men det känns som att nästan alla tänker att jag är helt jävla blåst egentligen.. Jag är ju så bra på att inbilla mig saker också, så kanske är jag bara dum som tror att folk tycker så. Men, jag vet inte. För jag tycker själv att jag är knäpp som tycker om någon som är så dum.
Men alltså. Jag kan inte få ihop saker och ting. Jag förstår inte!!!
Om man har tyckt om någon extremt mycket, och sedan gör något helt sjukt taskigt mot den personen. Vänder upp och ner på dens liv, sårar den så mycket att den inte vill leva längre... Då är det väl inte så konstigt att den personen inte är lika glad och "bra" som den brukade..? Den mår ju så dåligt att den inte orkar med något annat än att kämpa för att överleva varje plågande sekund..
Om man då ångrar sig och vill vara vän med den personen igen, så kan man väl i alla fall försöka hjälpa den? Offra sig lite..? Även om man måste göra något man inte vill. För det handlar ju om att rädda ett liv. Om att gå från en mördare till en hjälte. Men om man då är lite självisk och kanske inte tror att det är så illa som det är, eller kanske prioriterar sin egen vilja framför den personen. Ljuger lite, lovar några saker som man bryter, skjuter fram det enda som egentligen kan få personen att börja bli bättre.. Då är det väl klart att personen blir ännu "sämre"?
Och om man då helt plötsligt inte tycker om personen längre, för att den inte är som förut. För att den är jobbig. Då kan man väl ändå hålla ut lite, och förstå att den personen inte är som förut pga att den mår dåligt? Man kan väl försöka hjälpa den ändå, så att personen kan gå vidare och börja bygga sig uppåt? För när den personen har börjat komma upp igen, så kommer den att sakta men säkert börja bli sig lik igen. Och den kommer garanterat att bli en bättre person än förut. Starkare.
Är det då inte värt att hålla ut? För att rädda ett liv och göra det starkare? Kanske ha det jobbigt och ansträngande en tid, för att sedan få allt att bli bättre än förut? Är det inte värt det?
Nat. Jag känner igen din smärta. Om man kan säga såhär; Jag tycker oerhört mycket om dig. Vill att du ska må bra, vill ta bort allting annat. Vill se dig lycklig, du förtjänar verkligen det. Du är världens underbaraste tjej. Vet inte vad jag skulle göra utan dig i mitt liv. Du har hjälpt mig och jag försöker hjälpa dig i samma utsträckning men det går inte men jag försöker. Du får ringa mig, smsa mig. Gör vad som helst, när du behöver, om du behöver. NÄR som helst, spela roll om jag sover, är i skolan, sitter i möte eller va fan som helst. Du betyder så oerhört mycket för mig. Du får aldrig lämna mig! Förstår du det?! Nat, det är du och jag. Som jag sagt, du är som en tvilling och jag ska lära dig allt jag kan. Jag finns när du behöver mig och lite till. Dig kommer jag aldrig släppa, vad som än händer. I promise. :')