naathaliie

Gah. Behövde inte åka till skolan idag heller. Hade bara Historia, och vi ska jobba med våra arbeten. Martin Luther. Så jag åkte aldrig dit. Ska skriva lite på det, och kolla på matten. Sen ska jag diska lite. Och kanske laga lite mat. Funderar på att cykla lite också. Men vi får se. Jag är ju sjuk. Men jag vill bryta det här förbannade mönstret med att jag bara sitter. Och det är ju trots allt bara jag själv som kan göra det... Så jag får ge mig själv en spark i baken.

Det är lite läskigt att bo själv ibland. Som igår när jag skulle sova. Får ofta känslan att jag inte är ensam i lägenheten, och det skrämmer skiten ur mig ibland. Det har hänt några saker som är lite oförklarliga. Men det händer inte så ofta. En sak som hände för länge sen, när Stefan bodde här, var när jag badade. Det var alldeles tyst och jag låg där ensam och tänkte för mig själv. Helt plötsligt petade någon på duschdraperiet, som jag hade dragit för, så att det såg ut som en hand som tryckte in tyget. Jag trodde det var Stefan som ville skrämma mig, men han sov. Jag badar aldrig med draperiet för längre. Det är till och med läskigt att duscha. Jag får gåshud av att tänka på det.

En annan gång, nu i somras, när jag satt  köket och pratade med Sussie om allt som hänt. PANG. Världens jävla smäll kom ifrån vardagsrummet. Vi blev båda livrädda. Bara kollade på varandra. Sen vågade vi oss in i vardagsrummet för att kolla vad som hänt. Då ligger min Harry Potter bok på golvet, borta mellan sofforna. Oförklarligt. Den kunde inte ha ramlat ända dit, för från bokhyllan till den platsen var det kanske 3 meter. Dessutom hade boken stått helt stilla sen vi flyttade hit, ungefär 10 månader tidigare.

Sen, i förra veckan. Det var nog det läskigaste, för det både hörde jag, och såg med egna ögon. Det blev till och med inspelat, för jag satt och spelade in när jag sjöng. Jag satt i soffan i vardagsrummet. Helt plötsligt öppnades fönstret. Det var liksom inte ett högt ljud, utan flera. Jag trodde jag skulle dö. Jag började gråta. Som tur är var Sonny där så jag kunde ringa honom. Det var liksom mitt i natten. Jag vågade inte ens gå och lägga mig efter det. Grejen är att det inte ens blåste mycket. Det var nästan vindstilla ute. Fyfan.

Men. Sen behöver man ju inte tro på mig. Fast allt detta har hänt. Det kan jag svära på med mitt liv. Men några kanske väljer att tro att allt detta har naturliga förklaringar. Jag tänker inte tjafsa om det. Men jag själv tror ju på spöken. Så. Jag är livrädd, men samtidigt väldigt upprymd, och tycker det är intressant och spännande.