naathaliie

Okey, nu blir jag... ah, jag vet inte... Och jag vill också säga att fortfarande så gäller inte det jag skriver alla.

Sandra, Svec, Markus; jag försöker vara med, ni har ingen aning om hur mycket jag försöker. Men hur mycket ska man egentligen behöva försöka? Det är så otroligt många gånger som folk knappt hör mig. Jag upprepar saken jag säger, men ingen hör mig då heller. Det är inte så lätt att försöka när man redan tycker att det är jobbigt. Det är inte så lätt att försöka och bjuda på sig själv hur mycket som helst när man redan tror att folk ogillar en. Det är i alla fall svårt för mig. Så det kan vara en anledning till att ni tycker att jag inte tillför någonting, som ni påstår. När jag är hemma, eller med annat folk som jag kan känna mig trygg med så att säga, är jag en helt annan person. De anser absolut inte att jag inte tillför någonting. Det känns bara orättvist.

Och jag kan lugnt säga att jag är i skolan oftare än var 14:e dag. Jag är där flera dagar i veckan, i stort sätt alla dagar nu för tiden. Förutom när jag mår som värst. Men det har väl inte ni någon aning om? Frågan är hur många som ens vet om varför jag är borta när jag väl är det. Jag är jämt sjuk. Jag går till och med till skolan halvfebrig ibland utan att ha sovit på en hel natt bara för att jag inte ska vara borta för mycket. Det gör inte saker lättare... Jag är aldrig pigg, har problem med sömnen, och min koncentration är helt knas. Jag har jättesvårt att uttrycka mig, och mitt minne krånglar. Därför kan jag inte anstränga mig så mycket mer för att försöka komma in... De gånger som vissa väl lyssnar på mig, är jag livrädd för att göra bort mig. Jag kan liksom glömma totalt vad jag ska säga, och vad vi pratar om, mitt i en mening. Och jag skäms som fan över dessa problem jag har...

Saker som jag har varit med om under mitt liv gör att jag är den jag är... Och jag vet att vid vissa tillfällen så överanalyserar jag hur mycket som helst. Då tror jag att folk tycker illa om mig eller gör saker mot mig med flit, fast det kanske inte alls är så egentligen. Jag trycker bort många av de tankarna, men vissa saker går liksom inte att få bort ur huvudet. Och det är klart jag börjar undra då... Är mina tankar rätt eller är det inbillning?

Den som påstår att jag inte ger respons; vad menar du med det? Hur många gånger har du försökt komma till mig? Skulle vara kul att veta. Ibland tror jag inte ens att folk märker när jag säger något - kanske är jag helt enkelt bara en person som inte märks så mycket. Men jag försöker fortfarande att vara "social i gruppen". Och kanske har jag svårt att veta hur jag ska vara och bete mig för att komma in. Jag kan säga så här; av hela min skoltid, så har den här klassen varit den bästa. Min situation har varit den bästa hittils i den här klassen. Jag har varit mobbad i stort sätt hela min skolgång... Så jag har ingen bra erfarenhet av att ta kontakt med människor på det sättet.

Vissa saker som jag nu skriver är så jävla personliga... Och det är verkligen jättejobbigt att skriva de, men jag tycker att ni ska veta. För jag känner mig lite orättvist behandlad. Men jag har kanske fel åsikt om det med... jag vet inte. Jag vet ingenting. Just nu känns det i alla fall inte lättare att "försöka". Det är kanske inte ens värt det, om ni ändå inte tycker att jag tillför något...