Hoppet är det sista som lämnar en?
GAH.
Måste skriva av mig mer.. Det där räckte tydligen inte enligt mitt hjärta.
Jag försöker tänka positivt. Om jag flyttar hem i några månader, sparar en massa pengar och får igång min ekonomi, så kan jag ju flytta nästan vart jag vill sen! I alla fall om Niclas också får ett jobb och får igång sin ekonomi han med. Då klarar vi det utan problem! Och då har i alla fall jag körkort och bil.
Då om jag har bott hemma ett tag så kanske jag får ordning på min hälsa också, förhoppningsvis. Äter bättre, och på så sätt bli friskare med hjälp av mina tabletter. Sen kan man ju alltid hoppas på att jag får en tid snart till alla olika mottagningar som jag har väntat på i månader. Att de hittar något som jag kan göra något åt. Behandla, och bli frisk! Så att jag kan börja träna igen. Kanske bli grym på släggkastning igen! Hmm, nåja.. Jag måste väl få drömma lite, även om det kanske är omöjligt att bli bra på slägga igen..? Man kan ju alltid hoppas.
Saknar det faktist om jag ska vara ärlig. Tävlingarna vi åkte på under de soliga, varma somrarna. Medaljerna och alla personliga rekord. Pappa som var stolt. Jag som var stolt. Känslan i ringen när allt fungerar. Målet 40 m, som jag aldrig kom till. 39,99 m var vad jag kom till. Sedan gick det mer och mer neråt med hälsan, och träningen också för den delen. Det mest skrattretande och ironiska var att det var sista tävlingen den säsongen - Luciasläggan - och de två sista kasten mätte båda två exakt 39.99 m. Kanske var det meningen att jag inte skulle komma över 40 meter just då? För om jag hade gjort det så skulle jag ju ha nått mitt mål. Nu har jag fortfarande något att kämpa för. Och om jag nu lyckas komma över 40 meter när jag inte tränat på så länge, så kan det ju inte vara omöjligt att komma ännu längre?! Jag lyckades ju komma trea i Sverige med mitt resultat i min allra första släggtävling. Då hade jag bara tränat i ett halvår.
Måste skriva av mig mer.. Det där räckte tydligen inte enligt mitt hjärta.
Jag försöker tänka positivt. Om jag flyttar hem i några månader, sparar en massa pengar och får igång min ekonomi, så kan jag ju flytta nästan vart jag vill sen! I alla fall om Niclas också får ett jobb och får igång sin ekonomi han med. Då klarar vi det utan problem! Och då har i alla fall jag körkort och bil.
Då om jag har bott hemma ett tag så kanske jag får ordning på min hälsa också, förhoppningsvis. Äter bättre, och på så sätt bli friskare med hjälp av mina tabletter. Sen kan man ju alltid hoppas på att jag får en tid snart till alla olika mottagningar som jag har väntat på i månader. Att de hittar något som jag kan göra något åt. Behandla, och bli frisk! Så att jag kan börja träna igen. Kanske bli grym på släggkastning igen! Hmm, nåja.. Jag måste väl få drömma lite, även om det kanske är omöjligt att bli bra på slägga igen..? Man kan ju alltid hoppas.
Saknar det faktist om jag ska vara ärlig. Tävlingarna vi åkte på under de soliga, varma somrarna. Medaljerna och alla personliga rekord. Pappa som var stolt. Jag som var stolt. Känslan i ringen när allt fungerar. Målet 40 m, som jag aldrig kom till. 39,99 m var vad jag kom till. Sedan gick det mer och mer neråt med hälsan, och träningen också för den delen. Det mest skrattretande och ironiska var att det var sista tävlingen den säsongen - Luciasläggan - och de två sista kasten mätte båda två exakt 39.99 m. Kanske var det meningen att jag inte skulle komma över 40 meter just då? För om jag hade gjort det så skulle jag ju ha nått mitt mål. Nu har jag fortfarande något att kämpa för. Och om jag nu lyckas komma över 40 meter när jag inte tränat på så länge, så kan det ju inte vara omöjligt att komma ännu längre?! Jag lyckades ju komma trea i Sverige med mitt resultat i min allra första släggtävling. Då hade jag bara tränat i ett halvår.
Kommentarer
Postat av: Saja
Älskade du, det kan bli bra om du flyttar hem. Få ordning på lite saker och som du skriver så kan du göra massa saker i höst om du tjänar pengar osv. Och avstånd är bra ibland i förhållanden. Bara att bita ihop, allt ordnar sig tillslut. Du är bra Nat och saknad.
Trackback