Ordbajseri om framtiden och livet i sig.
ÅH!
Jag känner mig så enormt konstig just nu! Det är så mycket inom mig som jag bara vill få ut! Men jag kan inte uttrycka mig... Vill skriva så otroligt mycket, utan att jag egentligen vet vad... Men jag måste verkligen skriva av mig just nu, om vad som helst egentligen.. Så jag får väl ordbajsa bara för att skriva något...
Pratade med mamma igår och hon tog upp det här med lägenheten igen. Jag har hört det ett par gånger nu, av pappa mest. Att jag borde flytta hem till sommaren. Nu sa mamma att de tänker säga upp lägenheten till sista april. Sen är det 3 månaders uppsägningstid, så jag måste vara härifrån i slutet av juli... De har inte råd att ha kvar den, och jag lär ju inte hitta värsta jobbet nu på en gång...
De tycker att jag ska bo hemma tills vidare. Gratis boende, gratis mat. Hon sa att de kommer skicka iväg mig till Falun på en såndär intensivkurs i sommar så att jag får körkort. Och om jag bor hemma så kommer de köpa en liten bil till mig också... Och jag kommer få fast anställning i pappas byggfirma, tills vidare. Kommer få hjälpa dem med lite allt möjligt; städning, bärhjälp, och säkert att åka och hämta/lämna saker, osv. Mamma sa att jag bara kommer tjäna på att bo hemma. Jag kommer kunna spara en massa pengar, och hitta på en massa skoj. och dessutom kommer jag in i arbetslivet. Får en merit.
Jag vet inte vad jag vill. Först kunde jag inte ens få in förslaget i huvudet. Vill inte bo med dem. Vill inte bo där. Men nu ju längre tiden går, desto mer fattar jag ju att jag tjänar som fan på det... Börjar acceptera det. Det kan ju också vara bra att komma hem och ha några som tar hand om en. Jag är ju trots alllt ganska instabil. Jag kommer säkert att gå ner i vikt av det också, eftersom de båda håller på och "äter rätt" osv. Pappa har gått ner 30 kg.
Många tänker nog att "vad fan är problemet din bortskämda klagande lilla hypokondriker?"... Och jag antar att de har rätt. I alla fall med att jag är bortskämd och att jag klagar. Hypokondriker hoppas jag inte att jag är. Iså fall är det inte kul alls, och jag vill inte fortsätta vara det. Hur vet man egentligen om man är det eller inte? Haha.
Grejen är att jag hatar att bo på landet. Hatade att bo där ute hos mamma o pappa. Man måste elda för att få varmvatten och värme i huset, det finns inget badkar, det är ofräscht i badrum och kök, kass spis och hål i golvet i köket, huset är skitfult på utsidan (halvfixad fasad, två olika nyanser av gult på över/undervåningen, halvklar utbyggnad, osv), hallen ofräsch, ute; skog skog skog, inga bussar, långt till stan, osv. Man känner sig så isolerad. Dessutom är mamma och pappa där. Och det känns som ett steg bakåt i livet att flytta hem när jag bott själv i mer än 1½ år. Jag har ju pojken också, och inte får man samma privatliv hos mamma och pappa som man får på ett eget ställe.
Mamma sa att vi kan ju sova hos varandra. Jag och Niclas. Men hur kul är det egentligen? När man är van vid att bo tillsammans, träffas varje dag - och sedan helt plötsligt kanske inte träffas ofta alls. Det tar lång tid att åka mellan Norsborg och Märsta. Och, som sagt, så har man inte samma privatliv som när man bor ensam. Om vi vill vara för oss själva måste vi liksom låsa in oss på ett litet rum. Vi har två rum att välja mellan. Mitt eller hans; flera mil ifrån varandra. Känner jag mamma och pappa rätt så kommer de nog inte vilja att vi sover med varandra i veckorna när vi jobbar heller. Jag vet inte vad de inbillar sig; att vi ska hålla varandra vakna hela nätterna och ha vilt sex i timmar så att vi inte orkar upp på morgonen, eller något sånt kanske. Haha. Jag har ingen aning.
Ja, jag vet att de flesta av de där sakerna som jag hatar bara är småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Och om jag har körkort så blir jag inte heller isolerad. Jag vet. Och jag vet inte vad som är mitt problem, men jag tar verkligen hårt på det här.
Jag känner mig så enormt konstig just nu! Det är så mycket inom mig som jag bara vill få ut! Men jag kan inte uttrycka mig... Vill skriva så otroligt mycket, utan att jag egentligen vet vad... Men jag måste verkligen skriva av mig just nu, om vad som helst egentligen.. Så jag får väl ordbajsa bara för att skriva något...
Pratade med mamma igår och hon tog upp det här med lägenheten igen. Jag har hört det ett par gånger nu, av pappa mest. Att jag borde flytta hem till sommaren. Nu sa mamma att de tänker säga upp lägenheten till sista april. Sen är det 3 månaders uppsägningstid, så jag måste vara härifrån i slutet av juli... De har inte råd att ha kvar den, och jag lär ju inte hitta värsta jobbet nu på en gång...
De tycker att jag ska bo hemma tills vidare. Gratis boende, gratis mat. Hon sa att de kommer skicka iväg mig till Falun på en såndär intensivkurs i sommar så att jag får körkort. Och om jag bor hemma så kommer de köpa en liten bil till mig också... Och jag kommer få fast anställning i pappas byggfirma, tills vidare. Kommer få hjälpa dem med lite allt möjligt; städning, bärhjälp, och säkert att åka och hämta/lämna saker, osv. Mamma sa att jag bara kommer tjäna på att bo hemma. Jag kommer kunna spara en massa pengar, och hitta på en massa skoj. och dessutom kommer jag in i arbetslivet. Får en merit.
Jag vet inte vad jag vill. Först kunde jag inte ens få in förslaget i huvudet. Vill inte bo med dem. Vill inte bo där. Men nu ju längre tiden går, desto mer fattar jag ju att jag tjänar som fan på det... Börjar acceptera det. Det kan ju också vara bra att komma hem och ha några som tar hand om en. Jag är ju trots alllt ganska instabil. Jag kommer säkert att gå ner i vikt av det också, eftersom de båda håller på och "äter rätt" osv. Pappa har gått ner 30 kg.
Många tänker nog att "vad fan är problemet din bortskämda klagande lilla hypokondriker?"... Och jag antar att de har rätt. I alla fall med att jag är bortskämd och att jag klagar. Hypokondriker hoppas jag inte att jag är. Iså fall är det inte kul alls, och jag vill inte fortsätta vara det. Hur vet man egentligen om man är det eller inte? Haha.
Grejen är att jag hatar att bo på landet. Hatade att bo där ute hos mamma o pappa. Man måste elda för att få varmvatten och värme i huset, det finns inget badkar, det är ofräscht i badrum och kök, kass spis och hål i golvet i köket, huset är skitfult på utsidan (halvfixad fasad, två olika nyanser av gult på över/undervåningen, halvklar utbyggnad, osv), hallen ofräsch, ute; skog skog skog, inga bussar, långt till stan, osv. Man känner sig så isolerad. Dessutom är mamma och pappa där. Och det känns som ett steg bakåt i livet att flytta hem när jag bott själv i mer än 1½ år. Jag har ju pojken också, och inte får man samma privatliv hos mamma och pappa som man får på ett eget ställe.
Mamma sa att vi kan ju sova hos varandra. Jag och Niclas. Men hur kul är det egentligen? När man är van vid att bo tillsammans, träffas varje dag - och sedan helt plötsligt kanske inte träffas ofta alls. Det tar lång tid att åka mellan Norsborg och Märsta. Och, som sagt, så har man inte samma privatliv som när man bor ensam. Om vi vill vara för oss själva måste vi liksom låsa in oss på ett litet rum. Vi har två rum att välja mellan. Mitt eller hans; flera mil ifrån varandra. Känner jag mamma och pappa rätt så kommer de nog inte vilja att vi sover med varandra i veckorna när vi jobbar heller. Jag vet inte vad de inbillar sig; att vi ska hålla varandra vakna hela nätterna och ha vilt sex i timmar så att vi inte orkar upp på morgonen, eller något sånt kanske. Haha. Jag har ingen aning.
Ja, jag vet att de flesta av de där sakerna som jag hatar bara är småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Och om jag har körkort så blir jag inte heller isolerad. Jag vet. Och jag vet inte vad som är mitt problem, men jag tar verkligen hårt på det här.
Kommentarer
Trackback