Bekännelser.
Ännu mer funderingar.
Jag känner mig rättså värdelös just nu. Eller, det hoppar fram och tillbaka hela tiden. Men jag känner mig ganska obetydlig. Inte särskilt viktig. Why would I be. Haha. Nej men, jag har problem.
Mitt psyke är knas, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Blir ibland skrämd av mig själv. Är det bara jag, eller är det normalt med en liten röst inom sig? Min är jävligt elak mot mig, oftast. Säger att jag är ful och äcklig, och att jag inte räcker till. Säger att världen skulle klara sig bra utan mig (vilket den ifs nog skulle göra, men det är ändå inte så kul att ha ekandes i huvudet). Det jag oftast hör inom mig är hur mycket bättre alla andra är än jag. Varför skulle Niclas vilja ha mig, till exempel? Det bara är en tidsfråga innan han också drar ifrån mig med någon annan tjej. Att jag bara är tidsfördriv. För vem skulle vilja vara med en sån som jag? Vem orkar med mig? Osv. Det är ett jävla helvete.
De som inte fattar hur jag menar, och de som inte kan tänka sig in i det tycker väl att jag är en patetisk liten emoliknande sak som bara vill ha uppmärksamhet och att alla andra ska tycka synd om mig. Då får de väl tro det.
Jag vill ha hjälp. Men jag vet inte var jag kan hitta den. Och jag har ingen aning om hur någon skulle kunna hjälpa mig. Jag har snackat med psykolog. Det gav inte ett skit. Jag vet om mina problem, och troligtvis vet jag vad som orsakar dem också. Det enda jag inte vet är hur jag ska behandla dem. Och det fick jag inte hjälp med. Vad ska någon kunna göra liksom? Psykologer ger väl inte ens tips? De finns väl bara för att snacka med, och för att hjälpa en att komma på och inse sina problem själv. Men om man redan vet då? Vad fan gör man då?
Jag hatar mig själv ibland. Men oftast älskar jag väl mig själv. Tror jag. Det pendlar enormt. Fort går det också i vändningarna.
Fan vad jag har öst ur mig personliga saker nu. Men vafan... Någon kan kanske hjälpa mig?
Jag hoppas på det.
Och jag önskar fortfarande att jag inte var vaken ensam. Att jag hade någon som ville sitta uppe med mig. Hålla mig i handen, krama mig, och hjälpa mig att tycka om mig själv. Någon som skulle dra med mig någonstans, och hitta på något. Även om det är något jävlgt impulsivt. Kanske bara ta en promenad någonstans, och skita i tid och rum. Någon som visar att den bryr sig. Någon som vill göra allt för att jag ska må bättre, och som kan tänka sig att offra sin egen vilja för att göra något för mig.
Nu börjar jag kanske låta ego?
Jag känner mig rättså värdelös just nu. Eller, det hoppar fram och tillbaka hela tiden. Men jag känner mig ganska obetydlig. Inte särskilt viktig. Why would I be. Haha. Nej men, jag har problem.
Mitt psyke är knas, och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Blir ibland skrämd av mig själv. Är det bara jag, eller är det normalt med en liten röst inom sig? Min är jävligt elak mot mig, oftast. Säger att jag är ful och äcklig, och att jag inte räcker till. Säger att världen skulle klara sig bra utan mig (vilket den ifs nog skulle göra, men det är ändå inte så kul att ha ekandes i huvudet). Det jag oftast hör inom mig är hur mycket bättre alla andra är än jag. Varför skulle Niclas vilja ha mig, till exempel? Det bara är en tidsfråga innan han också drar ifrån mig med någon annan tjej. Att jag bara är tidsfördriv. För vem skulle vilja vara med en sån som jag? Vem orkar med mig? Osv. Det är ett jävla helvete.
De som inte fattar hur jag menar, och de som inte kan tänka sig in i det tycker väl att jag är en patetisk liten emoliknande sak som bara vill ha uppmärksamhet och att alla andra ska tycka synd om mig. Då får de väl tro det.
Jag vill ha hjälp. Men jag vet inte var jag kan hitta den. Och jag har ingen aning om hur någon skulle kunna hjälpa mig. Jag har snackat med psykolog. Det gav inte ett skit. Jag vet om mina problem, och troligtvis vet jag vad som orsakar dem också. Det enda jag inte vet är hur jag ska behandla dem. Och det fick jag inte hjälp med. Vad ska någon kunna göra liksom? Psykologer ger väl inte ens tips? De finns väl bara för att snacka med, och för att hjälpa en att komma på och inse sina problem själv. Men om man redan vet då? Vad fan gör man då?
Jag hatar mig själv ibland. Men oftast älskar jag väl mig själv. Tror jag. Det pendlar enormt. Fort går det också i vändningarna.
Fan vad jag har öst ur mig personliga saker nu. Men vafan... Någon kan kanske hjälpa mig?
Jag hoppas på det.
Och jag önskar fortfarande att jag inte var vaken ensam. Att jag hade någon som ville sitta uppe med mig. Hålla mig i handen, krama mig, och hjälpa mig att tycka om mig själv. Någon som skulle dra med mig någonstans, och hitta på något. Även om det är något jävlgt impulsivt. Kanske bara ta en promenad någonstans, och skita i tid och rum. Någon som visar att den bryr sig. Någon som vill göra allt för att jag ska må bättre, och som kan tänka sig att offra sin egen vilja för att göra något för mig.
Nu börjar jag kanske låta ego?
Kommentarer
Trackback