naathaliie

Man måste vara lite positiv nu på sommaren, när man äntligen kan känna hur livet börjar gå över i en ny och skönare fas. Skolan är avklarad sen ca en månad tillbaka, och jag kan inte beskriva hur otroligt stor inverkan det har på mitt psyke. Visst, min hjärna har inte riktigt fattat än att det är över - så ibland får jag ångest och stressar upp mig för att jag tror att jag har något som ligger och måste göras. Men sen kommer jag på att jag har ju inte alls några läxor längre. Det kommer nog att ta lite tid innan jag kan slappna av helt, men det är på god väg! Jag minns inte sist jag var så här avslappnad i alla fall. Det är som att tusentals spänningar som har byggts upp under de senaste åren har klippts av med en stor häcksax, men vissa är väldigt sega och vill inte gå av lika snabbt.

Körkortet börjar närma sig också! Jag har haft ett antal körlektioner och har kört en hel del hemma. Sen har jag haft några teorilektioner också, men jag märkte att teorin inte alls är så svår. Det är mest logiskt tänkande! Så förhoppningsvis klarar jag den utan problem. Det är bara en massa skyltar som måste övas in. Men snart så!

Livet går framåt, och jag mår mycket bättre på vissa sätt! Men min hälsa är fortfarande väldigt dålig och det är påfrestande på många sätt. Fast även detta börjar gå framåt - jag har gjort en massa undersökningar och de har till och med en misstanke om vad som är fel! Det hade jag aldrig trott - efter 9 års sjukdom! Men jag kan ju säga att jag knappt vågar hoppas på något nu heller. Tänk om de inte hittar felet ändå? Jag kommer att bryta ihop. Min framtid stoppas upp på grund av min hälsa och mitt mående, och jag vill bara ha svar på vad som händer!

För ca en månad sen var jag hos en tarm- och magspecialist och gjorde en väldigt obehaglig endoskopi. Alltså; en slang med en kamera på, upp i tarmen. Aj aj aj. För det första så är jag livrädd för nålar. Direkt när vi kom dit så skulle de sätta en kanyl i min arm. Jag hade ingen emla-salva förberedd (bedövande - som jag alltid brukar ha när jag ska ta sprutor eller liknande), så de skulle köra utan bedövning. Självklart så gick det åt skogen! Den första sköterskan försökte sätta en i min högra hand, och hon grävde runt där inne ett bra tag medan jag låg och försökte andas medan tårarna rullade. Sen gav hon upp och hämtade en kollega - som försökte sätta en i mitt högra armveck. Hon grävde runt ännu längre hon och jag blundade och försökte hålla ut. Men då hörde jag till och med hur Niclas började göra konstiga äcklade ljud, eftersom det lilla puckot stod och tittade på hur hon gjorde trots att han är lika nålrädd som jag! Sen gav även den sköterskan upp - och hämtade en tredje kollega. Den gången gick det snabbt och relativt smärtfritt. Japp, och sen var det dags för mig att få lugnande och smärtstillande - vilket jag såg mycket fram emot eftersom jag var väldigt orolig osv. Men tror ni att den skiten hjälpte på mig eller? INTE EN ENDASTE LITEN GNUTTA! När sköterskan sprutade in allt så sa hon att "snart släpper oron och du kommer må mycket bättre samtidigt som du inte kommer att känna så mycket". Jo tjena. I början gick det bra. Ingen fara alls. Men grejen var ju det att de typ blåser in luft och vatten samtidigt som de trycker in slangen. Och när de kommit bara en liten bit så kändes det som att mina äggstockar skulle sprängas! Niclas sa att han aldrig sett mig gråta så mycket som jag gjorde under ingreppet.

När de hade slutat så fick jag veta att de bara hade kommit halvvägs mot hur långt in de egentligen ville. Yey. De hade tagit ett vävnadsprov ändå, för att slemhinnan hade sett lite inflammerad ut. Men de sa att jag kanske måste komma tillbaka och göra om allt igen! NEJ TACK. Fast iförsig så skulle jag få bli nersövd i så fall. Jävla puckon de var alltså - de hade ju kunnat ge mig mer smärtstillande/lugnande när de märkte att det hade noll effekt på mig?! Men nej, inte alls. Det ironiska är ju att de till och med bad mig ligga och vila lite för att jag kunde bli snurrig av medlena - men hur ska jag kunna bli snurrig av dem när det var som att de aldrig hade kommit i kontakt med min kropp?

Jaja, några dagar efter det där så hade jag fått en kallelse till en reumatolog. Och det var det bästa läkaren jag någonsin mött! Han lyssnade och var väldigt noga med alla detaljer, vilket ingen läkare brukar vara. Bland annat att min sänka alltid är förhöjd och att jag har autoantikroppar i mitt blod (immunförsvaret attackerar den egna kroppen istället för främmande bakterier/virus). Sen sa han att mina symptom stämmer väldigt bra överens med en reumatisk sjukdom som sitter i blodkärlen. Han var så säker på att jag hade den att han till och med skrev ner det till mig och berättade en massa om sjukdomen! Hur ofta händer det? Ingen läkare har någonsin sagt att "jag tror att det är detta" - för läkare vill ju inte säga någon om de inte är säkra. Mikroskopisk Polyangit. Det är vad jag kanske har. Autoantikroppar i immunförsvaret som attackerar kroppens olika organ och vävnader - och beroende på vilka organ och vävnader som blir angripna så får man olika symptom. Behandlingen tar minst 2 år och sker genom att de först sänker immunförsvaret väldigt mycket (och då ökar naturligtvis inflammationsrisken), för att sedan sänka det lite mindre. Man får bland annat kortison och svaga doser av cellgifter. Så nu återstår bara att bekräfta om det är detta jag har.

De tog blodprover, kissprov för att se om mina njurar är angripna, röntgade mina lungor, och så har de tagit vävnadsprover (alltså klippt av en bit) från min slemhinna i näsan. Jag ska också göra en datomografi (skiktröntgen) av mina bihålor... Och ta fler blodprover, och eventuellt ännu fler läskiga undersökningar.

När jag hade en telefontid med läkaren för ca en vecka sen så sa han att njurarna och lungorna verkade okej, och blodproverna också. Men han snackade ändå om alla de andra undersökningarna och om att "jag vill få det bekräftat så fort som möjligt att du har den här sjukdomen så att jag kan börja behandla dig".... Ännu ett bevis på att han är väldigt säker..? Jag vet inte vad jag ska tro som sagt... Det här är både spännande och läskigt...

En bonus med att få veta vad som är fel är att jag kan köra upp det i ansiktet på alla som inte har trott på att jag mår dåligt under alla dessa år, och gnida runt det riktigt ordentligt. IN YOUR FACE! Det skulle kännas så underbart. Och om detta visar sig vara ännu en återvändsgränd så funderar jag allvarligt på att kontakta "diagnos okänd".