naathaliie

Jag är helt slut i huvet idag. Somnade inte förrän vid 3-tiden. Vaknade vid halv 7. Usch! Kom nästan inte upp ur sängen..  Men var tvungen att gå upp extra tidigt, för jag kunde inte komma för sent idag också. Måste ju fixa böld-grejen, och det är faktist väldigt svårt själv. Och vidrigt.

Den är grymt äcklig, äckligaste jag nånsin haft! Läs inte detta stycke om du är väldigt känslig, jag förvarnar dig. Jag mår så grymt dåligt av att sköta om det. Av att se det. Och röra det. Det är liksom inte ett hål in i armen, utan tre! Och två är precis bredvid varandra, så de har blivit jättestora och nästan blivit ett. Grymt äckligt att ha hål rakt in i armen! Det är typ luft inuti också.. Jag får inte låta hålen växa igen för då kan det bli saker kvar där inne som gör att allt kommer tillbaka igen. Det måste läka inifrån. Imorse såg det nästan ut som ett jävla äckligt köttsår. Visst, det är lite coolt, men så jävla vidrigt när man tänker på vad det egentligen är! Usch.. Det är nästan inget var i alla fall, men jag måste dränka allt i alsolsprit ändå. Och det svider så in i helvete.

Snart ska jag åka iväg till Märsta. Ska ut ikväll med Sara, och flera. First time for me! Som söta Sara säger; Vi ska göra stan lite mer farlig! Yeah. <3 Ikväll ska jag supa järnet. Jag ska ha jätteroligt. FAKTISKT! Jag måste få ha det, kommer inte ihåg sist jag var glad. Och så ska det väl inte vara? Tycker jag i alla fall.

Just nu orkar jag inte bry mig om vissa personer. De är så jävla lite värda egentligen. Inte ett skit alls faktiskt. Och de gräver bara ner sig ännu mer. Men de kan gärna sitta fast där nere tillsammans. Så jag kan kolla ner på dem och ha lite roligt. Haha. Suckers!

Är lite flummigt knäpp och glad just nu. Nästan skadeglad. Ilskan tar över sorgen ibland. Men det är skönare.

Så, vad säger du Sara? De får se upp ikväll för B1 och B2! För den här gången är vi bäst! :D <3

Seriöst. Hur fan ska man orka? Patetiskt.

Var på stan idag efter skolan. Träffade först Sandra, sen Sussie och några till. Hittade några fynd, hade ganska trevligt. Sen ringde Stefan. Vi pratade lite. Sa att vi skulle höras mer senare om en stund. Jag frågade bland annat vad han gjorde och vad han skulle göra idag. Han sa att han skulle hem och packa och sedan åka hem till Zabina och sova där. Okey. Efter ett tag bröts samtalet. Eller så la han på. Jag vet inte vilket, eftersom han är så jävla barnsligt patetisk nuför tiden.

Sen när jag var på väg hem med bussen, provade jag att ringa upp. Men han svarade inte, så jag sickade ett sms. "Hej, vad gör du? Du svarade inte." Fick svar efter ett tag att han var på ungdomsmottagningen och skulle testa sig. Det ska ju jag också göra, och vi hade till och med bestämt att vi skulle göra det tillsammans! Och det var faktiskt HAN som sa det. Han lovade det, eftersom han hade ljugit om det där med kondomerna. Så nu frågade jag varför han gick utan mig, eftersom han till och med visste att jag redan var på stan? Frågade också om han var där med Zabina. Fick till svar; "Ville gå själv."

Happ. Jag skrev och bad honom ringa upp mig när han var klar. Efter lite mer än en timme skickade jag ett till sms och frågade om han inte var klar än och kunde ringa upp mig. Men han packade skrev han tillbaka. Så jag skrev att jag kunde ringa upp och så kunde han packa samtidigt. Fick inget svar, så efter ca en halvtimme eller något så ringde jag. Han svarade. Sa att han inte ville prata just nu. Han var på väg till Zabina. Jag svarade och förklarade att jag bara ville prata med honom innan han träffade henne, och då sa han; "Okey, men vad ville du säga då?". Tog för givet att han var själv då. Så jag började prata.

Sen avbröt han mig mitt i en mening och sa att nästa tisdag kommer han och hämtar alla sina saker. Han frågade inte ens om det går bra för mig. Om jag är hemma då. Men jag är hos psykologen, berättade jag för honom. Och vi måste ju sortera allt porslin osv, vilket som är vems, innan han kan hämta allt. Det bad han mig göra. Men inte fan tänker jag stå och göra allt det själv?! NO WAY! Han kan komma hit på söndag och då kan vi fixa sånt. Men då sa han att han skulle vara med Zabina då.

Egentligen har han redan lovat att han och jag skulle vara på lördag och söndag. Det lovade han innan han ens visste att Zabina existerade! Han ska på kryssning nu på fredag till lördag med jobbet, och då sa han att han och jag, med flera, skulle dra ut på lördagen och fira mig, och sedan på söndagen så skulle han och jag hitta på något. Eller prata? Men nu säger han att "Ja men det var ju så länge sen vi sa så". Det var kanske en månad sen? Och det spelar väl ingen roll? Ett löfte är ett löfte. Och han skulle fira mig.

Nu säger han dessutom att Zabina ska följa med på lördag! Fyfan! Tror han att jag vill det efter all skit som har hänt? Tror han att jag vill att hans nya offer ska följa med när han ska fira mig, när han vet att jag fortfarande älskar honom mer än allt?! Shit. Då är man lost i huvet alltså.

När vi började prata om detta så frågade jag varför i helvete hon ska med? Han sa att hon ville gratta mig. "Yeah right. Varför i helvete skulle hon vilja göra det?! Hon skiter väl i att jag fyller år!?" Han sa att hon har sagt grattis många gånger osv. Och så hörde jag en tjejröst. "Jag känner mycket klubbfolk också". Eller något sånt. Hah! Hon var där! Hon var där med honom hela tiden under samtalet! Hon var med på ungdomsmottagningen också. Han ljög. IGEN. Han gick inte alls ensam.

Dessutom tror jag att han hade högtalaren på. Hurfan kan hon annars veta vad jag säger? Han säger att han inte hade det, men hur ska jag kunna tro på det? Fyfan. Blir bara så arg. Och trött. Och när jag frågade hur hon visste vad jag sa i såna fall, så började de till och med svara på den frågan samtidigt. Hah. Stefan nekade fortfarande, så jag frågade hur hon kunde svara på min fråga samtidigt som honom, om hon inte hörde den? Då la han på.

Så jävla moget!

Sen svarade han inte. Så jag började bomba honom med telefonsamtal. Är så trött på att han bara lägger på, så ville vara lite jobbig. Dessutom ville jag ha ett svar. Ringde ända tills jag kom till telefonsvararen, för att sedan lägga på och ringa igen. Och igen. Och igen. Vet inte hur många ggr jag gjorde detta, men väldigt många! Till slut svarade han.

Han sa att han skulle ringa mig senare. Att de skulle äta nu. De hade precis kommit fram. Han sa att han la på för att jag inte förstår honom. "Hurfan ska jag kunna förstå dig, när du aldrig pratar med mig? Det är ju bland annat sånt här jag vill prata om! Så det är ditt eget fel." Han började prata en massa strunt. Vette fan vad han sa. Men det var nog för att de hade kommit hem till några kompisar till Zabina. Han ville väl inte säga något så att de hör. Han la till och med på igen, när jag frågade vad han sa. LÖJLIGT!!!

Tycker bara att det är så löjligt. Tänker fan inte tolerera att han håller på så här. Dessutom vet jag att han tycker det är irriterande när jag skriver ofta oså, men jag gör det ännu mer när han inte svarar. För det är det värsta tycker jag. Man svarar om någon ringer och man svarar på sms om de är viktiga. Men det gör inte han. Klart jag vill vara lite jobbig då. Han ska fan inte få behandla mig hursom helst utan att jag gör något tillbaka. Han skulle ju så jävla lätt kunna göra allt bra. Men ju mer han gör mot mig, desto jobbigare är jag mot honom.

Men det är ju inte bara för att vara jobbig.. Ibland mår jag så dåligt att jag vill försvinna, och då behöver jag verkligen stöd. Då säger jag det till honom, men det spelar inte så stor roll.

Jag har frågat om han vill vara min vän, och han har sagt ja. Jag har frågat om han bryr sig om att jag mår dåligt, och han har sagt ja. Jag har sagt att jag vill ha och behöver hans hjälp, och han har sagt att han vill och ska hjälpa mig. "Men inte idag", säger han ofta. "Inte just nu".

Men när då?

Jag skojar inte när jag säger sånt där...Och om man bryr sig så kan man väl visa det? I alla fall lite...? Till slut kan det ju vara för sent. Då kanske jag inte finns längre. Förstår han inte det? Är det så svårt att förstå?

Vad ska han tänka om det blir så? "Jag hade inte lust att behandla henne som en människa just då. Så nu är hon aldrig mer en människa igen."

Läste nyss i Saras blogg, om panikattacker. Det är kanske något sånt jag har börjat få... Jag vet inte?

Snodde symptomlistan från Sara, jag har i stort sett haft allihopa...;

x   Ökande subjektiv anspänning 

x   Bröstsmärta eller obehag, hjärtklappning, "bultande hjärta", takykardi

x   Svettningar, frossa, värmevallningar 

x   Darrningar, skakningar 

x   Kvävningskänsla eller andningsvårigheter 

x   Illamående, "fjärilar" eller orolig mage 

x   Yrsel, svimningskänsla 

x   Overklighetskänslor 

x   Domningskänslor

x   Rädsla att dö, förlora kontrollen eller "bli galen"

I tisdags när Stefan bara drog, mådde jag så otroligt dåligt. Då hade jag en rejäl panikattack. Det var nog bland det läskigaste och jobbigaste jag varit med om. Men det skiter väl han i..? Bara han får spendera tid med Zabina så spelar det ingen roll om jag dör samma dag som jag föddes. Hah! Det skulle väl bara vara en gnutta lättare för honom att komma ihåg datumet. Eller, nej. Han skulle ändå glömma bort det. Så mycket är man ju värd.

Ursäkta. Men just nu är jag så sårad att jag är asförbannad! Sorry.

Ja. Snart är det dags att sova. Är trött. Eller helt slut egentligen. Allt i mitt huvud snurrar och ögonen gör ont. Det kan vara efter alla tårar. Och självklart tankarna. Fyfan.

Mamma och syster kom hit ett tag, eftersom jag inte hade något annat för mig. Satt bara här hemma. Fick tre fina linnen och Harry Potter-boken på engelska. Plus en massa alkohol! Och smörgåstårtan var jättegod! Ska tydligen få mer saker senare, när pappa kommer hem igen oså. Mamma städade lite också, fast jag förbjöd henne. Hon är hopplös. Men jag ska inte klaga. Det är skönt när det är städat.

Jennifer ska sova kvar. Och självklart har hon snott badkaret. Som vanligt när hon är här. Bara för att mamma och pappa inte har något hemma. Ha ha.

Dagen har varit hård och tuff. Inte alls som en födelsedag ska vara. Var inte ens sugen på att få saker. Hade ingen lust, och har det fortfarande inte. Presenterna är inte det viktigaste för mig. Jag vill bara vara glad. Det kommer jag inte ihåg när jag var sist.

En del sjunger fåglarna för. Andra skiter de på.

Inte fan kunde det bli en bra dag. Fyfan. Nu mår jag så där pissigt jävla dåligt igen. Stefan kom förbi en stund. En timme, närmare bestämt. Fast han sa i söndags att han skulle vara här under hela kvällen och äta med mig, och kanske eventuellt sova kvar på soffan. Så att vi kunde prata. Eftersom vi inte har gjort det än. Pratat ut. För att vi ska kunna vara vänner. Dessutom behöver jag stöd, och av någon anledning så är det hans stöd som väger mest. Eller rättare sagt, hans tröst. Det är ju pga honom som jag mår så här dåligt, och det är han som kan göra det bättre. När han försöker så blir det bättre. Det vet jag. Men det har bara hänt någon enstaka gång. Och då pajade han allt dagen efter. Men ändå.

Nu lämnade han nyss av presenten, och pratade mest om den. Han höll på att somna i soffan när jag försökte prata med honom. Sen skulle han dra sa han. Jag storgrät och hade brytit ihop. Men han "var tvungen" att åka. Hm, han skulle till Zabina. Sova där. Istället för här, som han kanske skulle ha gjort från början. En timme gav han mig, för att han hade "bestämt" sig för det. Att jag mår så jävla dåligt att jag inte vill finnas mer skiter han i. Bara han får ha tungan i Zabinas jävla käft.

Det här är ingen jävla helvetes "happy birthday", det är en "fucking sad day"...

Weeei. Nu är jag 18. Grattis till mig! Det känns inget speciellt, men 3 st har grattat mig i alla fall, så några har i alla fall kommit ihåg. VIlket gör att jag också kommer ihåg.

Ska snart börja fixa mig för att gå till skolan. Vi börjar klockan ett. Är trött, hungrig och har ont i ögonen. Bölden har i alla fall spruckit så det gör inte lika ont längre, men äckligt är det! Som fan.

Har ingen aning om vad som kommer hända idag. Om något ens kommer att hända. Kanske blir att jag bara sitter hemma hela dagen. Haha. Tragiskt. Nej men; så hoppas jag inte att det blir.

Skulle vilja dra ihop någon fest i helgen, här i lägenheten. Men det är lite sent att göra det nu. Folk är säkert redan uppbokade. Synd.

I'll just have to wait and see what happens with everything.

Jag vet att det var EVIGHETER sen jag skrev här sist. Och mycket har hänt. Kanske inte så oväntat?

Den här sommaren har varit den värsta nånsin, kan jag ju börja med att säga. Trots att jag verkligen trodde att den skulle bli den bästa. Ack, så fel man kan ha. Fel har jag även haft om den närmsta personen i mitt liv. Stefan. Man tror att man känner någon och att den inte skulle kunna göra illa en så mycket, speciellt när man har bott tillsammans i flera månader. Men nej, fan vad blåst man är!

Man kan säga att allt började sist jag skrev ett inlägg här. I februari alltså. Fast jag visste ingenting förrän på midsommarafton. 22 juni.

Februari;
Stefan drog ifrån lägenheten och lämnade mig ensam trots att vi skulle firat ett halvår  och ha myskväll för oss själva. Han var tvungen att "ställa upp för polaren" som skulle ut på krogen med ett gäng vänner. Jaså. Jag kunde inte göra något åt det, men han lovade att komma hem innan 01;00. Så jag väntade här hemma. Mådde skit, som ni kan läsa i det tidigare inlägget.

Jag somnade i soffan och vaknade någon timme senare, och klockan var då långt efter 01;00. Stefan var fortfarande inte hemma. Jag försökte då kontakta honom, men han svarade inte. Jag var jätteorolig. Sen ringde han upp. Viskade. Sa att han var på toaletten och att hans polare hade en tjej på G och att han var tvungen att vara kvar som stöd ett tag till. De var på efterfest hos polarens tjekompis, berättade han. "Jaha, men kan du inte komma hem till mig nu...? Jag har väntat hela natten." Nej, han var tvungen att vara kvar. Jag berättade när nattbussen gick och bad honom ta den. Han sa kanske. Men han ringde upp och sa att han inte tog den. Men nästa skulle han kanske ta. Om det var okey för polaren. Annars skulle han ringa upp på en gång. Han ringde inte upp, och jag blev lättad för nu kom han snart hem. Men nej. Han ringde en stund efter att bussen skulle ha gått och sa att de skulle ta nästa i stället. Happ. Jag gav upp.

Sedan när bussen skulle gå, ringde Stefan upp mig och undrade när den skulle komma. Han stod vid busshållplatsen. Men något var fel, så bussen kom aldrig. Och det gick inga fler. Jag gav upp ännu mer. Han sa att han skulle gå tillbaka till lägenheten och sova där och sen ta en tidig buss dagen efter. Jag gav upp helt. Jag grät mig till sömns i soffan framför tvn.

En och en halv - två timmar senare kom han hem. Han hade gått hela vägen. Det var gulligt tyckte jag. Men jag var helt förstörd, mådde inte bra alls. Han somnade på en gång, kunde inte ens säga förlåt. Jag grät mig till sömns igen. Den här gången i sängen bredvid en däckad pojkvän.

Dagen efter var jobbig, men han bad om ursäkt flera gånger. Han sa att han inte skulle göra om det, och sakta men säkert så började jag släppa det. Allt skulle bli som förut, men inget blev aldrig sig likt igen. Han blev inte sig lik. Jag trodde bara att förhållandet gick lite neråt, som de alltid gör; går upp och ner. Det var aldrig dåligt, bara inte lika bra som förut. Trodde inte att det var något speciellt. Men det var det.

Stefan hade varit otrogen. Han var inte på efterfest, han var ensam hos en tjejkompis till hans polare. Polaren visste inte om något alls. Stefan ville ha sex med henne, men hon visste att han hade tjej så hon gick bara med på att hångla. Där var han i alla fall. Och det var första gången han var otrogen.

Jag fick veta allt nu på midsommarafton, som sagt. Jag fick veta om den där första gången, och jag fick veta om de fyra andra som han hade haft sex med efter det. Under fyra månader hade han ljugit för mig och varit otrogen fem gånger med 5 olika tjejer. Han hade planerat de andra fyra. Bokat. Jag visste ingenting. Vi bodde ju tillsammans och jag trodde jag hade koll. Jag litade ju på honom. Men det var fel av mig...

Två dagar innan jag fick veta om hans otrohet hade jag gjort en abort också. Jag blev gravid efter att vi två var i Egypten i april. Eftersom vi blev magsjuka, och p-pillrena inte var lika säkra då. Allt det här krossar mig. Och det är ändå inte allt. Det är tusentals små detaljer, och miljontals lögner från honom.

Efter att jag fick veta allt, så tog det slut. 10 månader och 1 dag var vi tillsammans. Vi gjorde inte slut förrän på söndagen den 24 juni. Jag älskar honom, men han gör inte det tillbaka längre. Men det var inte därför han var otrogen. Han älskade fortfarande mig, och det var därför han inte berättade något om otroheten.

Vi bor ju fortfarande tillsammans, han letar lägenhet och har precis hittat en som han har skrivit på kontrakt till. Men vi sa att vi skulle berätta om vi gjorde något med någon annan, eftersom vi bor tillsammans. Vi bestämde också att ingen av oss skulle ta hit någon till lägenheten. Men han fortsatte ljuga för mig. När jag var borta i två veckor; på Gotland och i Norrland, passade han på. Han tog först hit en femtonåring och sedan en tjej i våran dansklubb som är helt kär i honom. Femtonåringen var till och med här två gånger. Och han tänkte inte ens berätta det för mig. Fast jag frågade. Det var av en slump jag fick veta allt. Jag hittade femtonåringens bilddagbok och hittade bilder på Stefan. Sittandes naken i en säng med ryggen mot kameran, full med rivmärken. MIN säng.

När jag såg det här bröt jag ihop ännu mer. Jag ringde honom och sa att han fan skulle berätta allt nu. Han sa att han redan hade gjort det. Han nekade hela tiden, tills jag sa att jag har bevis på att han har ljugit mer. Då sa han att han skulle berätta allt den kvällen. Och det var fan så jävla många lögner. Så jävla äckligt!

Men jag fick fortfarnde inte veta allt. Bara nästan.

För en vecka sen fick jag veta att han inte alls hade använt kondom med någon av tjejerna. Han ljög om det också, och hade inte tänkt berätta det. Men jag kom på honom igen. Den där tjejen i våran dansklubb skrev till honom på msn, och han dissade henne som vanligt. Den här gången genom att skriva lite kort att han skulle sova. Då slängde hon sanbbt ur sig att "jag är gravid". Jag stod bredvid och såg allt. Stefan blev alldeles stel och man såg hur hans hjärna arbetade. Jag frågade naturligtvis hur det rörde honom, eftersom de hade använt kondom? Han sa först att han inte visste. Sedan sa han att de hade varit utan en liten liten stund. Men jag sa bara "Nej, du ljuger för mig igen." Då tänkte han några sekunder och svarade sedan "ja." Sen berättade han om alla andra också. Så nu måste jag testa mig. Fyfan.

Inte nog med det här. Jag skulle nog kunna komma upp igen om det bara var det här.. Men nu är det mer. Nu är det för mycket för mig. Stefan dejtar en ny tjej.

I onsdags sa han att han inte skulle ha sex eller förhållande på väldigt väldigt länge. Kanske år. Han har pratat länge om det, att han måste vara ensam ett tag, vara singel. Han har inte varit det sen han var 16, och han tror att det kan vara en av orsakerna till att han är otrogen. Han kände att han måste lära sig att klara sig utan sådan bekräftelse. Han hade bestämt sig. Även om det skulle vara svårt. Han tänkte ignorera alla känslor om han skulle få det för någon, för han ville inte vara sådär längre. Men nu är han igång igen. Precis likadant som förut.

Några timmar efter att han pratat om allt det här hånglade han med den där tjejen, och sen är de helt plötsligt på G. Han säger att det känns rätt och att han inte tänker strunta i henne då. Han tänker inte på att han går i precis samma mönster som alltid. Han har faktist alltid gjort så här. Han går från tjej till tjej, och han har varit otrogen mot alla. Men det han gjorde mot mig var det värsta hittills. De andra var han bara otrogen mot en gång, och då var det när han inte ville vara tillsammans längre.

Detta knäcker mig i alla fall. Både för att jag älskar honom och inte vill att han ska vara med någon annan, men också för att jag bryr mig om honom och ser hur han förstör sitt liv.

I torsdags ville jag dö. Jag har seriöst haft sådana tankar länge. Jag vill inte finnas mer, jag har så ont inuti att jag inte vet var jag ska ta vägen med allt. Förut har jag aldrig förstått såna som vill ta självmord, sånt tyckte jag var helt sjukt och själviskt. Men nu förstår jag. I allra högsta grad.

I torsdags var det värst, då fick jag veta att Stefan och den där tjejen är på G. Han sa det över telefonen, klantigt nog. Vi skulle snacka på kvällen och det hade nog varit bättre om han sagt det då. Men det gjorde han inte. Jag blev knäckt. Helt krossad. Fick panik. Skrev till och med ett självmordsbrev. Fast i sms. Skickade det till Stefan. Tänkte hoppa från balkongen. Men sen kunde jag inte göra det... Hittade några tabletter istället. Milt rogivande och mot lätta insomningsbesvär. Typ, naturmedicin. Jag tog 15 tabletter, men inte för att dö. För att bli lugn. jag orkade inte med explosionerna inom mig. Efter typ en timme ringde Stefan upp mig.

Han; Vad var det där för sms..?! Du tänker väl inte hoppa?
Jag; Nej... jag kunde inte..
Han; Bra.
Jag; Jag hittade några tabletter istället..
Han avbröt mig; Va?! Hur många har du tagit?
Jag; Jag vet inte..
Han; Många?
Jag; Nja.. ganska.. men
Han avbröt mig igen; Okey... Men jag kommer snart hem!
Jag; Men du kommer väl inte förrän om två timmar?
Han; Ja, men jag kommer snart! Hej då!

Jag tänkte inte mer på samtalet. Låg i sängen och var helt slut i huvet. Var trött och låg. Efter en halvtimme ringde mamma. Jag försökte låta normal, men det var förgäves. Stefan hade ringt henne.

Hon; Har du tagit några tabletter!? Stefan ringde mig, och han har ringt ambulans!

Mamma hade typ panik. Jag blev bara chockad och började gråta. Han hade inte lyssnat på mig, kom jag på. Jag tänkte ju säga att det bara var för att bli lugn, men det hörde han inte.. Jag sa det till mamma. Sen ringde det på dörren. Ambulansen var redan här. Jag öppnade dörren, och la på med mamma. De frågade saker och kollade på tablettburken. De trodde inte att det var någon fara. Men de tyckte att jag skulle prata med någon. Så jag fick följa med till sjukhuset. Fick åka ambulans för första gången.

Sen kom mamma ner. Pappa skällde ut mig i telefonen. Det är så han reagerar när han är orolig. Men det är ändå jobbigt. Mamma gråter. De hade inte fattat att jag mådde såhär dåligt. Fast jag har försökt säga det till dem... Men jag ville ändå inte säga allt eftersom jag vet hur de reagerar. Det blir bara jobbigare då.

Nu försöker de ha stenkoll på mig, och det är jättejobbigt. De vill inte att jag ska vara ensam i lägenheten. Men det är lite svårt nu när Stefan sover hos sin mamma eller hos den där tjejen. De vill att Stefan ska bort ur mitt liv fort som fan. Men det vill inte jag. Jag bryr mig om honom. Jag vill vara vän. Sjukt nog. Jag vet.

Tänkvärt;
Det man vill är inte alltid det bästa!

Det vet jag själv. Jag vill ha tillbaka honom men det är absolut inte det bästa. Han vill ha tjej, men det är så jävla mycket inte det bästa.

Jag ska träffa en psykolog nu några ggr i alla fall. Men vet inte om det kommer hjälpa. När vi sågs första gången i fredags så sa han efter en stund att han inte ens trodde jag behöver hjälp. Att jag kan klara det här själv, att det verkade så. Han sa det på ett bra sätt, typ som att han tror att jag är stark och smart och sånt. Men jag tyckte ändå att det var lite skrattretande... Jag vill ju förfan dö.

Jag har mått dåligt länge, och det är en anledning till att jag inte orkat skriva något här. Nu börjar skolan imorrn, och jag känner att jag bara ville få allt skrivet. Kan inte skjuta fram det längre, för sen kommer jag ha för mycket annat att tänka på. Och det händer ju hela tiden mer saker, så tillslut skulle jag inte ens kunna förklara allt.

Dessutom fyller jag 18 imorgon också, även om det inte känns så. När man fyller 18 ska det ju vara en bra tid, inte den sämsta i ens liv. Eller?

Jag och Stefan skulle varit tillsammans i 1 år i torsdags också. Det här skulle ha varit våran helg. Men istället har han tungan i hennes mun. Det känns förjävligt. Vilken födelsedag jag kommer få då. Skulle inte förvåna mig om de blir tillsammans imorgon.

That's my life. It sucks.