Friidrottsskolan
Okey, okey. Nu kommer lite uppdateringar av de tre veckorna som jag var friidrottsledare. Jag är ingen fena på att skriva längre, men det kan inte hjälpas. Jag har inte riktigt ron som krävs för att sätta sig och skriva av sig. Men nu tar jag mig lite tid. Det behövs.
Det första jag vill säga är att det var riktigt roligt! Vilka underbart mysiga barn det finns. Både de gamla favoriterna från tidigare år var där, och vi fick lära känna nya. Sen finns ju alltid de där kaxiga busungarna som ska trotsa en, och hela tiden tänker negativt och därigenom sprider dålig energi i gruppen. Men vi är riktigt duktiga, för vi lyckades ändra på några sådana ungar, så att de blev riktigt kramgoa. Haha. Och vad med beröm vi fick av föräldrarna. De var riktigt imponerade. En mamma frågade mig till och med om vi hade riktlinjer med upplägget, eller om vi verkligen hade planerat allt själva. Haha, hon blev helt uppspelt när jag sa att vi har gjort allt själva.
Det var händelserika veckor också. Speciellt de två första veckorna, då vi var 6 ledare (Jag, Jennifer, Maadde, Lotta, Isa och Hampus). Jag tror att det första som hände var på tisdagen. En av tjejerna gjorde illa knät när hon sprang, så vi fick ringa ambulans eftersom hon knappt kunde röra benet. Det slutade med att hon fick gå på kryckor i några dagar. Sedan på fredagen blev vi ledare bestulna. 2 mobiler och en kamera, Jennifers och Lottas. Först trodde vi att det var någon av ungarna, men det visade sig att några hade sett en skum kille gå omkring runt arenan och på lektaren... En pappa hade till och med pratat med honom när han stod vid sin motorcykel... Det låg nämligen en laptop på gräset bredvid, och pappan frågade killen om det var hans, och sa att han inte skulle glömma den. Men laptopen var inte hans, den var Robbans (en kille som brukar skriva artiklar i SBMT).
Vi fick aldrig tillbaka sakerna, som man kanske kan förstå. Och i början av veckan efter fick vi ringa efter ambulans igen. Den gången var det för att Lotta fick en allergisk reaktion, pga nötter... Det kunde ha gått riktigt illa, och det var riktigt obehagligt att vara med om något sådant. Hon kunde ju knappt andas...
Sedan hände det en massa småsaker; Isas moppe fick soppatorsk när Jennifer och Lotta hade handlat och skulle tillbaka till arenan / Isa skar sig / andra barn gjorde illa sig (vilket är vanligt) / Maaddes kompis märkessolglasögon blev förstörda (av några ungar, som inte vågade erkänna) / Maaddes mobil låstes för att några ungar slog in fel pin-kod flera gånger / osv.
Och den där jävla busstrejken! FAN vad den gjorde mig arg. Jag fick ju gå flera km om dagen med min tunga träningsväska, och var dessutom tvungen att gå upp mer än en timme tidigare för att inte komma för sent. Det var ingen höjdare direkt.
Jag är också så jäkla avis på Jennifer och Maadde. De är i Turkiet nu! Åkte direkt efter friidrottsskolan. Jag skulle spara pengar, och det var egentligen tänkt att jag skulle åka på intensivkurs och ta körkort.. Men nu tyckte mamma att jag skulle ta några vanliga körlektioner först.. Så jag ska gå och beställa några. Men bland annat på grund av detta, så följde jag inte med. Vilket en del av mig ångrar djupt.
Det första jag vill säga är att det var riktigt roligt! Vilka underbart mysiga barn det finns. Både de gamla favoriterna från tidigare år var där, och vi fick lära känna nya. Sen finns ju alltid de där kaxiga busungarna som ska trotsa en, och hela tiden tänker negativt och därigenom sprider dålig energi i gruppen. Men vi är riktigt duktiga, för vi lyckades ändra på några sådana ungar, så att de blev riktigt kramgoa. Haha. Och vad med beröm vi fick av föräldrarna. De var riktigt imponerade. En mamma frågade mig till och med om vi hade riktlinjer med upplägget, eller om vi verkligen hade planerat allt själva. Haha, hon blev helt uppspelt när jag sa att vi har gjort allt själva.
Det var händelserika veckor också. Speciellt de två första veckorna, då vi var 6 ledare (Jag, Jennifer, Maadde, Lotta, Isa och Hampus). Jag tror att det första som hände var på tisdagen. En av tjejerna gjorde illa knät när hon sprang, så vi fick ringa ambulans eftersom hon knappt kunde röra benet. Det slutade med att hon fick gå på kryckor i några dagar. Sedan på fredagen blev vi ledare bestulna. 2 mobiler och en kamera, Jennifers och Lottas. Först trodde vi att det var någon av ungarna, men det visade sig att några hade sett en skum kille gå omkring runt arenan och på lektaren... En pappa hade till och med pratat med honom när han stod vid sin motorcykel... Det låg nämligen en laptop på gräset bredvid, och pappan frågade killen om det var hans, och sa att han inte skulle glömma den. Men laptopen var inte hans, den var Robbans (en kille som brukar skriva artiklar i SBMT).
Vi fick aldrig tillbaka sakerna, som man kanske kan förstå. Och i början av veckan efter fick vi ringa efter ambulans igen. Den gången var det för att Lotta fick en allergisk reaktion, pga nötter... Det kunde ha gått riktigt illa, och det var riktigt obehagligt att vara med om något sådant. Hon kunde ju knappt andas...
Sedan hände det en massa småsaker; Isas moppe fick soppatorsk när Jennifer och Lotta hade handlat och skulle tillbaka till arenan / Isa skar sig / andra barn gjorde illa sig (vilket är vanligt) / Maaddes kompis märkessolglasögon blev förstörda (av några ungar, som inte vågade erkänna) / Maaddes mobil låstes för att några ungar slog in fel pin-kod flera gånger / osv.
Och den där jävla busstrejken! FAN vad den gjorde mig arg. Jag fick ju gå flera km om dagen med min tunga träningsväska, och var dessutom tvungen att gå upp mer än en timme tidigare för att inte komma för sent. Det var ingen höjdare direkt.
Jag är också så jäkla avis på Jennifer och Maadde. De är i Turkiet nu! Åkte direkt efter friidrottsskolan. Jag skulle spara pengar, och det var egentligen tänkt att jag skulle åka på intensivkurs och ta körkort.. Men nu tyckte mamma att jag skulle ta några vanliga körlektioner först.. Så jag ska gå och beställa några. Men bland annat på grund av detta, så följde jag inte med. Vilket en del av mig ångrar djupt.
Kommentarer
Trackback