naathaliie

Var i skolan idag för första gången på ett bra tag. Kanske 2 veckor? Mamma sov här inatt och tvingade iväg mig. Det var ganska skönt ändå.

Fan. Jag har saknat klassen. Den är ju bara så underbart knäpp egentligen. På första lektionen (biologin) skulle de redovisa olika organ. Björns grupp började. Först stod de i vägen för sina egna bilder. Så Björn ställde sig på knä. "Åh, nu blir det på Rebeccas nivå", säger någon och alla börjar gapskratta. Sen ska de börja redovisningen. "NJURE!" utbrister Björn i något ljust skrik, och pekar på bilden med en konstig grimas, fortfarande ståendes på knä (vilket han gjorde hela redovisningen). Alla började gapskratta igen. Fyfan vad roligt vi har egentligen, åt ingenting. Men ni skulle varit med. Det var riktigt roligt. Underbart.

Ja, mamma ska kanske börja sova här varje torsdag. För att jag ska slippa vara ensam hela veckorna. Man blir faktist lite knäpp och nere av det. Har ju ingen att prata med liksom. Helt tomt annars. Hennes idé, och jag gillar den. För jag får faktist mer gjort om hon är här. Även om det är hur störande som helst med hennes tjat om att man måste gå och lägga sig. Har ju sluppit det i över ett år nu, så det känns konstigt att höra det igen i sin egna lägenhet. Haha.

Imorgon ska jag tävla. Får se hur det går. Sen får vi se om jag drar hit någon på kvällen. Det skulle vara roligt.

Gah. Behövde inte åka till skolan idag heller. Hade bara Historia, och vi ska jobba med våra arbeten. Martin Luther. Så jag åkte aldrig dit. Ska skriva lite på det, och kolla på matten. Sen ska jag diska lite. Och kanske laga lite mat. Funderar på att cykla lite också. Men vi får se. Jag är ju sjuk. Men jag vill bryta det här förbannade mönstret med att jag bara sitter. Och det är ju trots allt bara jag själv som kan göra det... Så jag får ge mig själv en spark i baken.

Det är lite läskigt att bo själv ibland. Som igår när jag skulle sova. Får ofta känslan att jag inte är ensam i lägenheten, och det skrämmer skiten ur mig ibland. Det har hänt några saker som är lite oförklarliga. Men det händer inte så ofta. En sak som hände för länge sen, när Stefan bodde här, var när jag badade. Det var alldeles tyst och jag låg där ensam och tänkte för mig själv. Helt plötsligt petade någon på duschdraperiet, som jag hade dragit för, så att det såg ut som en hand som tryckte in tyget. Jag trodde det var Stefan som ville skrämma mig, men han sov. Jag badar aldrig med draperiet för längre. Det är till och med läskigt att duscha. Jag får gåshud av att tänka på det.

En annan gång, nu i somras, när jag satt  köket och pratade med Sussie om allt som hänt. PANG. Världens jävla smäll kom ifrån vardagsrummet. Vi blev båda livrädda. Bara kollade på varandra. Sen vågade vi oss in i vardagsrummet för att kolla vad som hänt. Då ligger min Harry Potter bok på golvet, borta mellan sofforna. Oförklarligt. Den kunde inte ha ramlat ända dit, för från bokhyllan till den platsen var det kanske 3 meter. Dessutom hade boken stått helt stilla sen vi flyttade hit, ungefär 10 månader tidigare.

Sen, i förra veckan. Det var nog det läskigaste, för det både hörde jag, och såg med egna ögon. Det blev till och med inspelat, för jag satt och spelade in när jag sjöng. Jag satt i soffan i vardagsrummet. Helt plötsligt öppnades fönstret. Det var liksom inte ett högt ljud, utan flera. Jag trodde jag skulle dö. Jag började gråta. Som tur är var Sonny där så jag kunde ringa honom. Det var liksom mitt i natten. Jag vågade inte ens gå och lägga mig efter det. Grejen är att det inte ens blåste mycket. Det var nästan vindstilla ute. Fyfan.

Men. Sen behöver man ju inte tro på mig. Fast allt detta har hänt. Det kan jag svära på med mitt liv. Men några kanske väljer att tro att allt detta har naturliga förklaringar. Jag tänker inte tjafsa om det. Men jag själv tror ju på spöken. Så. Jag är livrädd, men samtidigt väldigt upprymd, och tycker det är intressant och spännande.

Kom nyss hem ifrån någon sorts "läkare". Gjorde en håranalys. De ska kolla om jag saknar några viktiga ämnen, och om det är obalans mellan dem osv. Jag kommer att få tips på vad jag behöver äta och hur jag ska ändra mitt levnadssätt för att må bättre. Förhoppningsvis hjälper det här till att förbättra min hälsa. Spännande faktist.

Blev livrädd när jag kom hem nyss också. Det var helt kolsvart i hela lägenheten, plus att jag kände mig förföljd hela vägen hit. Så jag liksom sprang in i lägenheten och låste dörren efter mig. Sen skulle jag tända lampan. Pang. Självklart skulle den gå just då. Mitt hjärta hoppade över några slag.

Har varit hemma från skolan i måndags tills idag. Har haft ont i magen, plus att jag har ont i huvet och halsen osv. Som vanligt. Jag hoppas att allt det här blir bättre snart. Jag vill verklgien bli frisk!

Har ångest. Känner att allt börjar rulla på ungefär som förut i våras, fast lite värre, och jag hamnar liksom fast i ett spår. Jag gör inget. Jag hamnar efter i skolan. Jag orkar inget. Jag är sjuk. Samma vanliga vardag varje dag. Det är deprimerande! Men jag kan inte rå för att jag är sjuk och missar skolan.. Men den har ju precis börjat, så det känns väldgt surt att missa så mycket redan i början. Jag skäms... Usch!

Nu ska jag äta lite "medicin" som tydligen ska vara bra för min mage.

Alltså, nu måste jag fan ta och skärpa mig. Jag måste börja sova. Det här går inte längre. Idag har jag inte varit i skolan, för jag mådde skit imorse när jag skulle åka. Håller ju på att bli sjuk.. Men då somnade jag om. Och jag vaknade inte förrän nu!!! Det är ju helt sjukt! Jag har aldig i hela mitt liv sovit till kl.16.00! Jag har sovit bort hela dagen, och har jättedåligt samvete... Får typ ångest av det här av någon anledning..

Det funkar inte längre bara. Jag måste ju fan vara pigg på morgonen. Jag måste bli trött på kvällarna. Jag måste sluta tänka på kvällarna. Jag måste sluta drömma mardrömmar. Jag måste sova mer.

Och Sonny, jag måste sluta prata med dig sådär länge på kvällarna! Haha. Även om det får mig att tänka på annat, och att definitivt må så extremt mycket bättre.. Men jag måste sova för att palla med skolan.. Så du får gärna hjälpa mig ännu mer genom att tvinga mig att gå och lägga mig! Och tack för allt du redan har gjort.. Du är underbar! Du betyder extremt mycket för mig, och du hjälper mig hela tiden. Bara genom att finnas och prata med mig. Du gör mig lycklig! Du är ett lyckopiller!

Utan vissa personer så skulle jag inte orka. Måste nämna Sara, men det är fler. Tack allihop! <3

Nu har jag inte skrivit på några dagar... Har varit alldeles för slö.

Oförglömlig kväll, säger jag bara om lördagen. That's it. Amazing.

Alla åkte inte hem; Richard, Julian och Antti sov kvar. Och på söndagen kom Maadde. Vi hade värsta sköna segardagen. Richard drog vid 4, för han skulle uppåt till skellefteå (tror jag det var) på intensinvkurs. Sen köpte vi pizza och kollade på filmer. Hade supermys! Maadde sov kvar och de andra åkte hem ganska sent.

Igår var jag helt slut. När jag kom hem så var jag i alla fall lite duktig och jobbade med lite läxor.. Ska tydligen redovisa imorrn med Sandra. Men är inte klar alls! Så jag måste skriva skriva skriva när jag kommer hem idag. Och jag som ville sova lite...

Har hur jäkla mycket disk som helst också! Har ingen diskmaskin längre ju... Så måste verkligen diska. Idag kanske, om jag får tid. Men det borde jag. På torsdag kommer mormor och morfar och grattar mig, så måste städa lite innan dess i alla fall.

Nu är jag hungrig. Och trött som bara den. Har ont i huvet, och känner mig allmänt borta. Tror att jag börjar bli sjuk, för jag har börjat hosta och sånt. Usch. Men sånt går i alla fall över!

Funderar på att ha en till fest nu i helgen! Det var verkligen kul i lördags, och många sa det.. Flera vill att jag ska fixa en till. Så kanske på fredag? Eller lördag.. Vi får se, för det är skol SM på lördag också, i Gävle. Men vet inte säkert om jag ska åka, eftersom jag har absolut noll chans (har inte tränat på nästan hela sommaren) plus att jag ju håller på att bli sjuk.

Vi får se hur det blir!

Negativt; Jag är trött och börjar bli sjuk. Är väldigt deppig ibland..
Positivt; Helgen var underbar! Jag träffade en massa nytt underbart folk som jag ska se igen! Jag är gladare!

Weeei. Nu är det fest! Det är grymt roligt, och jag är lättad. Allt blev bättre än jag trodde. Jag är jätteglad! Otroligt skönt! Och det är jättetrevliga människor här! Ska definitivt göras om!

Alltså nu går det inte längre.. Jag orkar inte mer! Jag vill inte! Det enda jag har velat göra hela sommaren, det jag har väntat på och hållit ut för, det kommer jag inte ens få uppleva...

Det är mitt liv som står på spel... Är det så svårt att förstå..? Det här är inte nån lek.. Det är på liv och död. Mitt liv. Min död. Och jag pallar inte mer.

Blir bara mer och mer nertryckt... Men jag vet redan att jag är störd! Ni behöver inte säga hur dum jag är som fortfarande vill, som fortfarande känner... Jag vet att jag är så jävla knäpp i huvet pga allt det, men jag kan inte rå för det. Jag vill ju inte egentligen, men jag kan inte styra mina känslor..! Jag menar, vem vill må skit!?

Jag har redan hatkänslor mot mig själv för att jag är så dum. Skuldkänslor också. Jag försöker att orka igenom, och tänka att jag är bra. Men det känns som att nästan alla tänker att jag är helt jävla blåst egentligen.. Jag är ju så bra på att inbilla mig saker också, så kanske är jag bara dum som tror att folk tycker så. Men, jag vet inte. För jag tycker själv att jag är knäpp som tycker om någon som är så dum.

Men alltså. Jag kan inte få ihop saker och ting. Jag förstår inte!!!

Om man har tyckt om någon extremt mycket, och sedan gör något helt sjukt taskigt mot den personen. Vänder upp och ner på dens liv, sårar den så mycket att den inte vill leva längre... Då är det väl inte så konstigt att den personen inte är lika glad och "bra" som den brukade..? Den mår ju så dåligt att den inte orkar med något annat än att kämpa för att överleva varje plågande sekund..
Om man då ångrar sig och vill vara vän med den personen igen, så kan man väl i alla fall försöka hjälpa den? Offra sig lite..? Även om man måste göra något man inte vill. För det handlar ju om att rädda ett liv. Om att gå från en mördare till en hjälte. Men om man då är lite självisk och kanske inte tror att det är så illa som det är, eller kanske prioriterar sin egen vilja framför den personen. Ljuger lite, lovar några saker som man bryter, skjuter fram det enda som egentligen kan få personen att börja bli bättre.. Då är det väl klart att personen blir ännu "sämre"?
Och om man då helt plötsligt inte tycker om personen längre, för att den inte är som förut. För att den är jobbig. Då kan man väl ändå hålla ut lite, och förstå att den personen inte är som förut pga att den mår dåligt? Man kan väl försöka hjälpa den ändå, så att personen kan gå vidare och börja bygga sig uppåt? För när den personen har börjat komma upp igen, så kommer den att sakta men säkert börja bli sig lik igen. Och den kommer garanterat att bli en bättre person än förut. Starkare.

Är det då inte värt att hålla ut? För att rädda ett liv och göra det starkare? Kanske ha det jobbigt och ansträngande en tid, för att sedan få allt att bli bättre än förut? Är det inte värt det?

Alltså, nu är det så här. Det här är min blogg, och det är givetvis min version av mitt liv. Jag kan inte veta någon annans version. Speciellt när den personen inte pratar med en om det. Då blir det extra svårt.

Sen är det ju så också att man kanske inte tänker på vissa detaljer i vissa situationer. Som när man är arg. Eller ledsen. Och när det precis har hänt något väldigt chockerande och något som är jättesvårt att ta in, och man skriver direkt efter det, så är det väl klart att det ser ut på ett visst sätt. Man kanske skriver ut saker utan att tänka efter. Saker som kanske är privata. Eller så har man övertolkat någon sak, som andra då anser att man överdrivit. Men man bryr sig inte just när man skriver. Och om någon stör sig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt om jag har sagt för mycket.

Men anledningen till att jag har den här bloggen är faktist att jag ska skriva av mig när jag mår dåligt. För att allt inte ska snurra i mitt huvud. Så att jag ska orka leva. Och slippa bära på allt. Så att jag får ordning på vad som händer i mitt liv. Jag kan se det framför mig klarare. Och när jag skrivit ner saker som har hänt så kan jag lättare gå vidare.
 
Så att skriva om mitt liv är precis det jag gör. Ursäkta då om vissa saker kommer fram på ett visst sätt. Men det är min version. Min blogg. Och jag tycker att folk får tro vad de vill. Det är upp till dem. Men det här är mina känslor, mina tolkningar.

Det är inte precis min mening att försöka lura folk, eller få andra att tycka på ett visst sätt. Och speciellt inte att såra någon eller få någon att må dåligt. Det är mina tankar, helt enkelt, och ingen är perfekt.

Jahapp. Haha. Måste säga att jag bara blir mer och mer chockad. Men ändå så är det så himla förutsägbart egentligen.

Stefan har tydligen ljugit för Zabina också. Redan. Fast de inte är tillsammans. Så jävla typiskt honom! Åh vad jag blir galen. Han hade sagt till henne igår att han inte kunde vara med henne idag för att han skulle komma hit(!) och äta middag(???) och prata med mig(!!!???). Och när hon sa att han skulle ringa när han åker härifrån, så hade han sagt att han kanske inte kommer härifrån förrän efter halv nio (!!!!) då hon börar jobba. Ehm, okey. Han skulle absolut inte komma hit idag. Om det ändå vore så. Då hade jag väl varit gladare. Vi hade absolut inte planerat något sånt, och det skulle han aldrig vilja göra självmant. Så wtf?!

Sandra hade träffat honom också idag. På tåget in till Sthlm!!! Han sa att han skulle träffa en kompis där. Men till mig sa han att han skulle hem till Zabina. Så jag skrev ett sms; "Jaså, en till lögn. Vad är det som är så hemligt som du ska göra i stan med Zabina då?" Men han svarade ju inte som vanligt. Sen bestämde jag mig helt plötsligt för att skriva ett sms till Zabina. Varna henne för honom liksom på något sätt. Och hon svarade. Slutade med att vi pratade i telefon. Det var riktigt skönt faktiskt. Men hon var ju inte med Stefan. Och hon trodde att han var med mig.

Så han ljuger för oss båda. Och han svarar inte i telefonen. Eller han gjorde det inte förut i alla fall. Hon berättade att om han ljuger för henne så kommer hon klippa av alla band på en gång. Hon accepterar det inte. Önskar att jag var likadan. Men sen när vi fortfarande höll på och pratade i telefon så fick hon ett sms av honom. Där han skrev att han skämdes och att han hade ljugit för henne idag. Så han erkände det själv. Men jag tror att det har med att göra att han blev "påkommen". Sandra såg honom, och jag smsade honom. Och jag undrar vad han egentligen gjorde. Satte på någon ny brud? Troligtvis. Men det erkänner han ju inte om han gjort. Inte på en gång i alla fall.

Så jävla typiskt. Trodde verklgien inte att han redan ljög för henne. Hoppas bara att han inte virar henne runt sitt lillfinger som han gjorde med mig. Så att han kan fortsätta ljuga. För det är det han kommer göra.

Fick höra också att hon hade tvingat honom att åka till mig på min födesedag. Och att hon inte gillar när han inte svarar i telefon när jag ringer. Så det är ju han som är dum. Inte hon.

Jag undrar verkligen hur det här ska bli? Kommer han med någon dålig ursäkt nu som han brukar göra? Kommer hon att tro på honom..? Usch. Jag gillar inte det här.

SNÄLLA få ett slut på allt! SNÄLLA ge Stefan ett straff så att han börjar tänka och hjälp honom sen att bli bättre!

Stefan stövlade in här för ca 45 minuter sen. Utan att höra av sig innan. Inte knackade han heller. Han skulle ju ha ringt mig igår, men det hade han "glömt" och när han kom på det idag så tänkte han att "det redan var för sent". Jag har sagt tusentals gånger att jag inte vill att han ska komma hit om jag inte är hemma. Och ändå kunde han inte ringa innan han kom!

Han sa inte ens hej. Eller, jo, Han skrek "Hallå?" för att kolla om jag var hemma. Och då svarade jag och var jättechockad. Han skulle städa lite eftersom jag hade sagt åt honom. Han hade ju lovat. Men inte fan visste jag att han skulle komma nu? Och han städade inte ens ordentligt!!! Han typ sprang in, torkade av diskbänken lite slarvigt och tog fram dammsugaren. Sen drog han den några slarviga gånger över golvet, och så "hörde" han ju inte vad jag sa. Han kunde inte stänga av dammsugaren för att lyssna heller.

Sen var han klar tyckte han och då sprang han och tog ett glas vatten. Men inte fan var det klart!? Det låg bland annat stora dammtussar längs väggarna i datorrummet. Och alla jävla kartonger som är hans stod kvar. Och verktygslådan stod kvar mitt i hallen. Då säger han att han ska ta det någon annan dag för att han har bråttom nu. Han skulle träffa Zabina. Såklart. Hon är ju viktigare än att jag får leva med skit hur länge som helst, trots att han träffar henne varje dag.

I alla fall, han tog lådorna och åkte ner med dem. Sen tog han upp några av dammtussarna och ställde in verktygslådan. Men det var ju fortfarande inte ordentligt i datorrummet. Vi skulle fixa helt. Dammsuga, skura, damma. Speciellt nu när jag kanske ska ha festen på lördag. Men det skiter han i för han skulle vara med Zabina.

Jag blev arg, och fick typ panik. För jag visste att han skulle göra likadant som förut. Lämna mig ihopbruten i hallen liggandes på golvet, bara stänga dörren i ansiktet på mig och dra. Och jag ville inte. Ville inte att det skulle bli så igen. Jag har låtit honom göra så för många gånger. Jag har låtit honom lämna mig för många gånger.

Så jag tog hans ena sko och sparkade iväg den. Han blev arg. Och sa åt mig. Men jag sa bara åt honom att lyssna. Han kan ta en senare buss, och städa klart. Hon kan vänta. Han ska ändå träffa henne sen. Men han kan fan städa klart först, speciellt när han har lovat. Men inte fan kunde han lyssna på mig. Han blev argare och argare. Jag sparkade iväg skon ännu längre bort när han försökte ta den. Han knuffade mig och sånt. Kallade mig psyko. Jag bara bad honom att lyssna på mig. En buss senare är väl inte så mycket begärt? Jag har levt med skiten jättelänge. Han började ta tag i mig jättehårt och försökte slänga iväg mig. Det gjorde nog rätt ont, men det kände jag inte då. Jag hade bara panik. Kunde inte tänka. Ville bara att han skulle vara kvar och lyssna på mig.

Det var det enda jag ville. Att han ska stanna upp, kolla på mig och lyssna. Jag försökte till och med hålla hans huvud så att han skulle kolla på mig. Så att jag skulle få kontakt. Men han knuffades. Jag försökte slänga bort skon längre, man då tog han tag i mig. Hårt som fan. Lyfte iväg mig. Slängde iväg mig. Jag hade bara ännu mer panik. Kunde bara tänka att "han kan inte bara gå!" Tillslut hade han ju båda skorna i händerna, och jag vågade inte gå nära honom ifall han skulle göra mer saker, så jag tog hans påse som låg där och gick iväg med den istället. Men då gick han utan den.

Han är mycket starkare än mig... Och det känns nu efter kan jag säga. Om jag inte var livrädd för honom förut så är jag det nu. Men, ändå så tror jag att han hade svårt att göra illa mig. Det kändes så. Men varför gjorde han det i så fall? Jag menar, det var en så oviktig grej. Han skulle bara träffa Zabina ju. Och det gör väl inget om han kommer en kvart senare?

Det jag reagerade mest på var att han kallade mig psyko. Att jag har blivit helt störd... Jag menar, det enda jag kunde göra för att han inte skulle dra, var att ta skorna! Och jag har aldrig gjort motstånd sådär förut. Aldrig sagt ifrån sådär förut. För vi skrek nästan åt varandra nu. Jag fick ju panik, och gjorde det enda jag kunde göra. Men om han aldrig hade behandlat mig så jävla illa som han gör så hade jag inte gjort sådär. Det hade jag inte behövt.

Hatar bara att bli kallad för sånt.. Som för någon dag sen då han sa att jag bara inbillar mig saker. Att jag fantiserar om att han har lovat saker. Men han har ju lovat dem! Det är liksom ingen fråga om saken. Han vill bara inte erkänna att han har gjort det. Han vill få det till att det är mitt fel. Han vet exakt hur han ska göra för att jag ska ta åt mig... Fyfan...

Åh. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har aldrig varit sådär rädd tror jag.. Inte för en människa i alla fall... Kan inte förstå hur han kan göra illa mig med flit, bara för att träffa Zabina en kvart tidigare...? :'(

Stefan ringde aldrig. Som jag trodde. Haha!

Men i alla fall. Jag är glad just nu. Har läst lite i Tobbes blogg, och på sockerdricka. Skärper till mig lite och blir mer uppåt av saker han skrivit. Han skriver så grymt bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Otroligt! Jag är så oerhört förbluffad av det. Saken är att jag älskar i stort sett allt han skriver, inte bara några saker. Jag tycker han lyckas varje gång. En idol för mig. Jag vill också!

Yes, glad är jag. Underbart skönt att slippa tryckande känslor i bröstet. Planerar att ha en fest på lördag också, här i lägenheten. Det skulle vara så grymt roligt! Men har lite svårt att hitta folk. Speciellt killar. Vilket är tråkigt, för det ska vara jämvikt.

Hoppas på att såna saker löser sig lite av sig självt. Får se hur allt blir liksom. Så får jag bygga på det.

Och från och med nu så ska jag verklgien försöka tänka positivt!

Nu har Stefan precis hämtat fjärrkontrollen. Det gick väldigt fort. Han hade bråttom till bussen för att han skulle träffa Zabina. Trots att han ska vara med henne hela kvällen så kan han inte ens ta en senare buss för att hjälpa mig att plocka undan lite efter honom. Han var här i 1 minut. Kanske 2. Han kom in, gick raka vägen till toan och kissade samtidigt som han sa åt mig att hämta fjärrkontrollen. Sen tog han den, drack ett glas vatten och tog på sig skorna igen. Öppnade dörren och gick ut. Varken ett "hej" eller ett "hej då" eller någon kram. Så jag sa åt honom och då sprang han tillbaka och gav mig en millisekundskram och ett "hejdå". Sen sprang han ut igen. Ropade att vi hörs sen. Han ska ringa mig senare sa han. Okey, får väl se hur det blir med den saken?

Blir irriterad bara. Jag ska leva med det han har skitat ner bara för att han inte kan ge mig en timme och städa, pga att han ska träffa en jävla brud som han till och med ska vara med hela kvällen.

Amensnälla. Man kan faktist städa och plocka undan efter sig. Speciellt i den här situationen.

Stefan var här lite snabbt idag med sin pappa för att hämta hans saker. Datorn, skrvbordet, diskmaskinen, plasmatvn, hans kläder plus lite andra småsaker. Men ofta han inte ens städar inne i datorrummet? Vi skulle egentligen städat hela huset tillsammans. Men jag och pappa städade hela huset själva, förutom inne i datorrummet för att det var fullt med Stefans saker där. Nu när Stefan har tagit med sig i stort sett allt där inne så kan han väl i alla fall dammsuga?! Men nej. I söndags så sa han till och med att han skulle städa där inne. Men det gjorde han ju inte.

Åh. Äckligt i datorrummet. Plus att de inte ens torkade av diskbänken i köket där diskmaskinen stått! Det var riktigt grose därunder. Ska jag behöva städa undan det också? Saker de hade flyttat hade de inte ställt tillbaka heller. Som min lilla tv. Den stod ovanpå en dvdspelare (som var Stefans) på ett nattduksbord. Så de hade lagt tvn i min säng och tagit dvdn, men inte fan kunde de ställa tillbaka tvn igen? Det är väl en så lätt sak? Sen hade de haft ner ett ljus på golvet också. Men det tog de inte heller upp. Och hade tagit ut verktygslådan från klädkammaren och öppnat den mitt på golvet i hallen. Och där står den kvar. Det är också hur lätt som helst att plocka undan. Men de bor ju inte här.

Liksom. Det är jag som ska bo här. Han skulle hämta sina saker, och städa efter sig. Hur kan det då se värre ut när de har åkt än när de kom? Det är märkligt tycker jag. Dålig stil. Dessutom, när jag tänkte fråga om städningen så drog Stefan bara ner för att hans pappa var nere vid bilen. Då hade han tydligen bråttom, fast han skulle hämta de sista sakerna och hans pappa inte hade en aning om hur lång tid det skulle ta. Då kan man väl lyssna en sekund? Det kunde inte Stefan i alla fall. Stängde dörren i ansiktet på mig nästan. Mitt i en av mina meningar. Sen skickar han ett sms nu på kvällen. "Jag glömde fjärrkontrollen till tven, kommer förbi imorn och hämtar den. Nu ska jag sova. Godnatt"

Happ. Han hade bytt låset i alla fall. Det är jag tacksam för, eftersom man knappt fick in nyckeln förut. Tänk positivt.

Idag har det varit jobbigt. Pratade med kuratorn, och en sak hon sa var att jag skulle göra saker jag tycker är roligt. Att sådana saker kan ge mig energi på något sätt, och ork. Har spelat lite gitarr, och skrivit på min låt, och sjungit lite.. Det var skönt, men sen kunde jag inte koncentrera mig längre. Blev orolig på något sätt. Men jag har till och med varit duktig och jobbat med matte.. Trots att jag känner mig rastlös och illa till mods.

Men jag har bestämt mig för att inte ringa honom idag. Han ska komma hit imorrn, och han borde höra av sig innan det. Jag ska inte behöva göra det. Jag ska kolla om han hör av sig självmant.

Funderar på om och vad jag ska äta... Behöver nog få något i mig tror jag. Har ont i huvudet. Det är så tråkigt att äta själv bara.. Brukade ju alltid laga mat med Stefan... Nu är det så ensamt. Usch.

Jag kan inte sova... vad ska jag göra?

Minnen minnen minnen. De finns överallt i mitt huvud. Och i lägenheten. Det känns som att allt bara varit en dröm och att jag har vaknat upp nu och att Han ska komma hem närsom helst och ropa "Honey, I'm home!" som han brukade. Men det kommer ju aldrig mer att hända. Helt sjukt. Känns ju bara som att han varit bortrest ett tag, och nu ska han komma hem. Jag kommer till och med på mig själv med att sitta och vänta ibland. Usch.

Det är så svårt att släppa något när man har byggt upp allt kring det. Man har planerat hela livet runt det. För det var den enda säkra punkten man hade inför framtiden. Men det visade sig ju att det var den svagaste punkten... Jag byggde mitt hus på en dålig grund, och nu har allt rasat.

Det är så grymt frustrerande att jag inte kan göra något. Jag kan bara falla och hoppas på att någon antingen fångar mig eller att jag landar ganska mjukt och överlever.

Hur kunde allt bli såhär?

Jag är trött. Ska sova snart tror jag, men sitter och jobbar med matte. Det är skönt när det går bra. Skönt att få något gjort. Men måste sova snart ändå. Skola imorrn.

Stefan åkte vid 20:00. Det gick rätt bra när han var här. Ovanligt bra. Bästa på länge. Han var bättre. Det var riktigt skönt. Bröt inte ihop någon gång. Inte helt i alla fall, bara lite. Fast vi fick inte så mycket sagt egentligen, men det vi väl sa blev ganska bra. Det var liksom inte meningslöst snack, utan det kändes som att man kom nånstans. Oftast.

Jag hoppas att saker kommer att bli bättre nu. Min högsta önskan är att få bli lycklig igen.

Gårdagen blev inte som jag hade planerat. Skulle egentligen ha dragit ut med ett gäng, in till Kicki's i Sthlm. "Firat" mig. Men det blev aldrig av. Lite tråkigt. Eller, väldigt tråkigt. Fick sitta ensam hemma hela kvällen istället. Depp.

Idag måste jag göra läxor. Hatar det. Stefan kommer när som helst också. Vi ska börja dela upp våra saker, typ tallrikar och sådant. Och snacka lite. Hoppas jag i alla fall, men det var han som sa det igår när vi pratade så jag får väl se om han håller det. Han sa också att han skulle äta här. Ah. Men man vet ju aldrig. Han brukar oftast bryta det han lovar. Så jag vågar inte vara optimistisk. Om det inte var för hans saker som är här, så skulle han förmodligen inte ens komma hit.

Jag ska försöka att inte bryta ihop. Men jag är så jävla arg och ledsen just nu. Det bådar inte gott.

Okey, jag kan ju säga att jag inte känner likadant som jag gjorde igår. Inte just nu i alla fall. Just nu är det jättejobbigt. Jag har en sån där kvävande känsla. Musklerna drar ihop sig i kroppen. Panik. Ångest. Vart ska jag ta vägen, och vad ska jag göra?